Nu när vi behandlat de centrala bitarna av sommarens litteratur- och filmskörd så kanske det är på sin plats med några grillheta låttips?
Eller också är det inte på sin plats, men det är min blogg, jag gör vad fan jag vill.
Without further ado; årets kanske bästa låt hittills.
Paul Gilbert & Freddie Nelson – "Waste Of Time"
En sagolik låt jag upptäckte i soundtracket till superfina "Into The Wild". Faktiskt framförd av Eddie Vedder, den gamle grungegubben tillika hatobjektet.
Överväger nu starkt att köpa the OST.
Världen behöver fler mandoliner.
Eddie Vedder – "Rise"
Ett svenskt, Metallica-influerat band som gjort en gedigen debutplatta.
Empa bjuder på öppningsspåret.
Corroded – "6 ft Of Anger"
Europes nya är absolut lyssningsvärd, det något billiga syntharrangemanget till trots.
En stark förstasingel – tyvärr verkar inte resten av plattan nå upp till samma standard.
Europe – "Last Look At Eden"
Om man tänker köpa Mansons nya så ska man absolut sikta på deluxe-utgåvan.
Den innehåller akustiska tolkningar som örfilar upp originalen ganska så skoningslöst.
Marilyn Manson – "Leave A Scar" (Acoustic)
Nu måste jag fan packa klart.
15.21-tåget väntar.
den 8 juli 2009
Sommaren i City vs Into the Woods
Imorgon ska det tydligen bli skogstokigt regnväder i Stockholm.
Vad göra? Jo: åka hem. Till den sanna skogstokigheten.
Fight fire with fire, eller vad är det de säger?
Det jag älskar med halvlediga somrar är annars konsumtionen av musik, tv, film och litteratur. Kultur, om man får uttrycka sig så.
Det har varit extremt mycket läsning nu, men de senaste dagarna har jag faktiskt försökt bocka av några filmtitlar som stått så länge på måste-se-listan att de börjat lukta kyld gammal tacoköttfärs.
Vad sägs till exempel om "The Curious Case Of Benjamin Button"? Eller "Revolutionary Road"?
Plus Sean Penn-eposet "Into The Wild", Woody Allen-orgien "Vicky Cristina Barcelona", svårmodiga "Frozen River" och mångfaldigt prisbelönta dokumentären "The King Of Kong", då.
Dessa sex filmer har avverkats på ganska exakt 48 timmar.
Åh, slackerlivet.
Jag är vanligtvis en fullblodscineast, men har verkligen sackat Jörgen Brink-style i år.
Tidsaspekten är väl en faktor, kanske. Men den här IPRED-historien ska inte heller underskattas.
Nu har jag aldrig varit den som tankat externa hårddiskar fulla med färskt Hollywood-bränsle. Däremot har jag haft kompisar som ägnat sig åt den sysselsättningen, och det har i långa loppet resulterat i många fina injektioner även för mig.
Och nu har de lagt av.
Fast visst – rent ideologiskt är det förstås bra att upphovsrättsskyddat material återgår till att vara det som marknadsekonomin alltid velat att det ska vara: en handelsvara.
Jag känner inte för att jobba gratis, och det tror jag inte så många andra gör heller.
Hur som helst.
Jag har börjat hyra film igen. Minns ni det?
Det är faktiskt rätt trevligt. Man står och tummar på fordral, jämför recensentformuleringar och kisar lätt för att verkligen kunna syna alla birollsnamn längst ner på baksidan. (Det där med kisandet är en överdrift, synen är fortfarande osviklig – peppar, peppar – men det låter bättre.)
Och kvartersbutiken down the street erbjuder rätt förmånliga priser.
Okej, det var det.
Innan jag avslutar – är det nån som läst Per Olov Enquists "Ett Annat Liv"? Den står redan på listan, men kanske borde avancera ett snäpp eller två...?
Känner på mig att den är grym, och nu finns den dessutom till extrapris på Akademibokhandeln.
Men först av allt ska jag läsa klart "The Long Hard Road Out Of Hell", sedan sätta hornhinnorna i Hornbys halvnya "Slam" och – i recensionssyfte – den svenska översättningen av Slashs biografi.
Imorgon, alltså: V-sång.
Feels pretty darn good.
Into the woods, kan man säga.
Vad göra? Jo: åka hem. Till den sanna skogstokigheten.
Fight fire with fire, eller vad är det de säger?
Det jag älskar med halvlediga somrar är annars konsumtionen av musik, tv, film och litteratur. Kultur, om man får uttrycka sig så.
Det har varit extremt mycket läsning nu, men de senaste dagarna har jag faktiskt försökt bocka av några filmtitlar som stått så länge på måste-se-listan att de börjat lukta kyld gammal tacoköttfärs.
Vad sägs till exempel om "The Curious Case Of Benjamin Button"? Eller "Revolutionary Road"?
Plus Sean Penn-eposet "Into The Wild", Woody Allen-orgien "Vicky Cristina Barcelona", svårmodiga "Frozen River" och mångfaldigt prisbelönta dokumentären "The King Of Kong", då.
Dessa sex filmer har avverkats på ganska exakt 48 timmar.
Åh, slackerlivet.
Jag är vanligtvis en fullblodscineast, men har verkligen sackat Jörgen Brink-style i år.
Tidsaspekten är väl en faktor, kanske. Men den här IPRED-historien ska inte heller underskattas.
Nu har jag aldrig varit den som tankat externa hårddiskar fulla med färskt Hollywood-bränsle. Däremot har jag haft kompisar som ägnat sig åt den sysselsättningen, och det har i långa loppet resulterat i många fina injektioner även för mig.
Och nu har de lagt av.
Fast visst – rent ideologiskt är det förstås bra att upphovsrättsskyddat material återgår till att vara det som marknadsekonomin alltid velat att det ska vara: en handelsvara.
Jag känner inte för att jobba gratis, och det tror jag inte så många andra gör heller.
Hur som helst.
Jag har börjat hyra film igen. Minns ni det?
Det är faktiskt rätt trevligt. Man står och tummar på fordral, jämför recensentformuleringar och kisar lätt för att verkligen kunna syna alla birollsnamn längst ner på baksidan. (Det där med kisandet är en överdrift, synen är fortfarande osviklig – peppar, peppar – men det låter bättre.)
Och kvartersbutiken down the street erbjuder rätt förmånliga priser.
Okej, det var det.
Innan jag avslutar – är det nån som läst Per Olov Enquists "Ett Annat Liv"? Den står redan på listan, men kanske borde avancera ett snäpp eller två...?
Känner på mig att den är grym, och nu finns den dessutom till extrapris på Akademibokhandeln.
Men först av allt ska jag läsa klart "The Long Hard Road Out Of Hell", sedan sätta hornhinnorna i Hornbys halvnya "Slam" och – i recensionssyfte – den svenska översättningen av Slashs biografi.
Imorgon, alltså: V-sång.
Feels pretty darn good.
Into the woods, kan man säga.
Knocking On Heaven's Door
Det är ju ganska inne med lustiga skyltar och lappar.
Ni vet, kollegor som på fullaste allvar hotar med lemlästning om man inte diskar sin kaffekopp efter sig.
Känns som den hetaste trivialflugan sen, typ, platespottingen.
Mitt bidrag är inte riktigt i bildbokpubliceringensklassen (jodå, det finns bildböcker i ämnet), men ändå en relativ rolighet som jag fann i min hiss i lördags.
Kändes som ett blogspot-moment, bara.
PS. Någon har tyvärr piffat upp det skamtyngda budskapet med ett glatt, Shrek-grönt "Grattis!" komplett med smiley – vilket tar bort lite av charmen. Han eller hon borde lemlästas.
Ni vet, kollegor som på fullaste allvar hotar med lemlästning om man inte diskar sin kaffekopp efter sig.
Känns som den hetaste trivialflugan sen, typ, platespottingen.
Mitt bidrag är inte riktigt i bildbokpubliceringensklassen (jodå, det finns bildböcker i ämnet), men ändå en relativ rolighet som jag fann i min hiss i lördags.
Kändes som ett blogspot-moment, bara.
PS. Någon har tyvärr piffat upp det skamtyngda budskapet med ett glatt, Shrek-grönt "Grattis!" komplett med smiley – vilket tar bort lite av charmen. Han eller hon borde lemlästas.
den 3 juli 2009
The Domino Effect
Det här året har verkligen varit fullt av krockar, både stora och små.
Så fort jag börjar bli exalterad över något så dyker det alltid upp nåt annat som kolliderar.
Vanligtvis bränner det dessutom till som en sur uppstötning. Har lärt mig att hata den känslan.
För att plocka några händelser ur högen:
* Springsteen och Sweden Rock var ju den monumentala krocken.
* Växjöbesöket i slutet av februari (Glam Slam) då jag sprang in i en febervägg.
* Alla trogna läsare minns Poodles-historien.
* P & L gjorde att jag gick miste om chansen att skriva en fin Jacko-krönika till SMP. Hade ändå varit en kul grej att ha fått kommentera.
Finns otroligt många exempel till (ofta tentafester som fått stå tillbaka för viktiga konserter och sånt), men jag pallar inte älta det mer.
Istället är det väl dags att presentera min nya migränattack.
Den 14 juli kommer Gotthard till Stockholm för ett promotiontjohejsan. De finns tillgängliga för intervjuer i legendariska Polar Studios hela kvällen. Jag vill dit.
Och det obligatoriska problemet är då att jag har planerat att åka hem redan nästa vecka, på onsdag eller torsdag. 50-årsfest sen på helgen.
Därefter hade jag nog tänkt vara hemma ett tag.
Detta är alltså något jag sett fram emot (att komma hem, inte nödvändigtvis släktkalaset).
Så... vad gör Göran då?
Fan. Vill ju träffa Gotthard, men kanske känns det dumt att stanna en hel extra vecka i Stockholm bara för det?
Och det är inte "direkt så att jag kommer gå sysslolös" ändå, enligt min chef.
Men...
Fan.
Varenda jävla gång.
Gotthard – Lift U Up
Gotthard – I Wonder
Gotthard – Anytime Anywhere (Video Version)
Så fort jag börjar bli exalterad över något så dyker det alltid upp nåt annat som kolliderar.
Vanligtvis bränner det dessutom till som en sur uppstötning. Har lärt mig att hata den känslan.
För att plocka några händelser ur högen:
* Springsteen och Sweden Rock var ju den monumentala krocken.
* Växjöbesöket i slutet av februari (Glam Slam) då jag sprang in i en febervägg.
* Alla trogna läsare minns Poodles-historien.
* P & L gjorde att jag gick miste om chansen att skriva en fin Jacko-krönika till SMP. Hade ändå varit en kul grej att ha fått kommentera.
Finns otroligt många exempel till (ofta tentafester som fått stå tillbaka för viktiga konserter och sånt), men jag pallar inte älta det mer.
Istället är det väl dags att presentera min nya migränattack.
Den 14 juli kommer Gotthard till Stockholm för ett promotiontjohejsan. De finns tillgängliga för intervjuer i legendariska Polar Studios hela kvällen. Jag vill dit.
Och det obligatoriska problemet är då att jag har planerat att åka hem redan nästa vecka, på onsdag eller torsdag. 50-årsfest sen på helgen.
Därefter hade jag nog tänkt vara hemma ett tag.
Detta är alltså något jag sett fram emot (att komma hem, inte nödvändigtvis släktkalaset).
Så... vad gör Göran då?
Fan. Vill ju träffa Gotthard, men kanske känns det dumt att stanna en hel extra vecka i Stockholm bara för det?
Och det är inte "direkt så att jag kommer gå sysslolös" ändå, enligt min chef.
Men...
Fan.
Varenda jävla gång.
Gotthard – Lift U Up
Gotthard – I Wonder
Gotthard – Anytime Anywhere (Video Version)
den 1 juli 2009
1, 65384615
Bullet-texten är färdigskriven. Och Jocke Berg är färdigintervjuad.
Nu återstår bara 20 genomläsningar av reportaget och ett finslipande som inte är av denna värld, men annars så.
Det firar vi med ett blogginlägg.
Det slog mig nämligen att det hade varit intressant att räkna ut hur många band jag egentligen sett i år. Vi är ju ändå halvvägs in i 2009 just idag.
Och då tänkte jag blogga om det, för annars pallar jag nog inte att sammanställa ett seriöst konsertindex.¨
Okej.
Jag räknar alltså bara etablerade band och hela konserter. Got it?
Aight, så här blev det:
5 x The Poodles
3 x Bruce Springsteen
3 x AC/DC
2 x Backyard Babies
2 x Bullet
2 x Hardcore Superstar
2 x Volbeat
2 x Electric Boys
2 x Crucified Barbara
2 x Gemini Five
2 x Babylon Bombs
2 x The Answer
1 x The Gaslight Anthem
1 x Chris Laney
1 x Crazy Lixx
1 x D–A–D
1 x Faith No More
1 x Metallica
1 x Machine Head
1 x Enforcer
1 x Sister Sin
1 x Shinedown
1 x Staind
1 x The Quireboys
1 x Mötley Crüe
1 x The Sword
Summa: 43 konserter.
Det ger alltså 1,65 konserter i veckan so far.
Och vad säger det om mig som person? Förutom att jag har ett tacksamt jobb? Förutom att jag är kungen av meningslösa blogginlägg?
Tja, antagligen inget som vi inte redan visste.
Nu återstår bara 20 genomläsningar av reportaget och ett finslipande som inte är av denna värld, men annars så.
Det firar vi med ett blogginlägg.
Det slog mig nämligen att det hade varit intressant att räkna ut hur många band jag egentligen sett i år. Vi är ju ändå halvvägs in i 2009 just idag.
Och då tänkte jag blogga om det, för annars pallar jag nog inte att sammanställa ett seriöst konsertindex.¨
Okej.
Jag räknar alltså bara etablerade band och hela konserter. Got it?
Aight, så här blev det:
5 x The Poodles
3 x Bruce Springsteen
3 x AC/DC
2 x Backyard Babies
2 x Bullet
2 x Hardcore Superstar
2 x Volbeat
2 x Electric Boys
2 x Crucified Barbara
2 x Gemini Five
2 x Babylon Bombs
2 x The Answer
1 x The Gaslight Anthem
1 x Chris Laney
1 x Crazy Lixx
1 x D–A–D
1 x Faith No More
1 x Metallica
1 x Machine Head
1 x Enforcer
1 x Sister Sin
1 x Shinedown
1 x Staind
1 x The Quireboys
1 x Mötley Crüe
1 x The Sword
Summa: 43 konserter.
Det ger alltså 1,65 konserter i veckan so far.
Och vad säger det om mig som person? Förutom att jag har ett tacksamt jobb? Förutom att jag är kungen av meningslösa blogginlägg?
Tja, antagligen inget som vi inte redan visste.
den 30 juni 2009
There is no pain, you are receding
Håhåjaja.
Då är det väl dags att försiktigt stryka en fjäder bakom bloggens öra och väcka henne igen.
Alternativt bända upp hela jävla örhelvetet med en kofot och gapa "JAMEN VAKNA DÅ DITT FETA SVETTDRYPANDE ANUSHÅL" i en megafon.
Men så länge vädret är som det är tänker jag inte blogga mer för det.
Annars är det väl... jag vet inte, det är blandat.
En cybervän har förlorat en extremt närstående person, och jag kan inte ens försöka sätta mig in i vad han går igenom.
Men jag tänker på honom. Mycket.
Och alla vet ju vad som hände i torsdags natt.
Bara minuter innan Mötley skulle gå på festivalens största scen fick jag sms:et:
"Fucking Jackson är död."
Också en väldigt konstig känsla. Jag har själv aldrig direkt försvarat Jacko när pedofilanklagelserna förts på tal, det ska erkännas, men samtidigt var det nåt oerhört skört och fängslande med eskapisten från Indiana.
Ja, orkar inte blogga om hans död, det är väl ett blogginlägg skrivet tusen gånger.
SMP ville att jag skulle rycka in med en akutkrönika om honom i fredags, men eftersom jag inte hade datorn med till festivalen så rann det ut i en ganska så enorm hög med sand.
Nu har de i alla fall åter publicerat texten jag skrev när han fyllde 50 på webben, så den kan man ju kika på om man vill.
En ytlig men smågullig betraktelse.
Peace & Love, då?
Jodå – även denna festival förtjänar att konkluderas med de bevingade orden: "det var fan sista gången jag sov i tält".
Och så kan jag bekräfta myten om att det är mycket mygg i Norrland. (Allt norr om Stockholm hör som bekant till Norrland.)
Musiken var blandad.
Mötley svek, Volbeat regerade, Backyard gnistrade till, Electric Boys stämplade in och Faith No More chockerade.
Recensioner kommer så småningom om Mötley och Faith No More.
Bäst av allt var antagligen den friterade bananen med glass och sirap.
Och så var det alltför låg klass på Langosvagnarna. Det är ju ingen mening att masa arslet upp till Borlänge om det inte finns vettig Langos. En skandal.
Annars harvar jag på här i lilla frilansverkstaden.
Är snart halvvägs igenom ett ganska urballat Bullet-rep, och håller på att styra upp intervjuer med både Europe och Hardcore Superstar.
Den senare till BLT, faktiskt. Jag expanderar.
Om det nu blir nåt.
Fast mest av allt vill jag ju bara sola och grilla och dricka vin tills jag är comfortably numb.
Comfortably numb är fan det bästa tillståndet.
Där finns inga problem. Där finns inga halvfärdiga texter. Där finns inga myggbett eller värkande tältryggar.
Men framför allt finns där inga existentiella tankar om livet och dess motsats.
Då är det väl dags att försiktigt stryka en fjäder bakom bloggens öra och väcka henne igen.
Alternativt bända upp hela jävla örhelvetet med en kofot och gapa "JAMEN VAKNA DÅ DITT FETA SVETTDRYPANDE ANUSHÅL" i en megafon.
Men så länge vädret är som det är tänker jag inte blogga mer för det.
Annars är det väl... jag vet inte, det är blandat.
En cybervän har förlorat en extremt närstående person, och jag kan inte ens försöka sätta mig in i vad han går igenom.
Men jag tänker på honom. Mycket.
Och alla vet ju vad som hände i torsdags natt.
Bara minuter innan Mötley skulle gå på festivalens största scen fick jag sms:et:
"Fucking Jackson är död."
Också en väldigt konstig känsla. Jag har själv aldrig direkt försvarat Jacko när pedofilanklagelserna förts på tal, det ska erkännas, men samtidigt var det nåt oerhört skört och fängslande med eskapisten från Indiana.
Ja, orkar inte blogga om hans död, det är väl ett blogginlägg skrivet tusen gånger.
SMP ville att jag skulle rycka in med en akutkrönika om honom i fredags, men eftersom jag inte hade datorn med till festivalen så rann det ut i en ganska så enorm hög med sand.
Nu har de i alla fall åter publicerat texten jag skrev när han fyllde 50 på webben, så den kan man ju kika på om man vill.
En ytlig men smågullig betraktelse.
Peace & Love, då?
Jodå – även denna festival förtjänar att konkluderas med de bevingade orden: "det var fan sista gången jag sov i tält".
Och så kan jag bekräfta myten om att det är mycket mygg i Norrland. (Allt norr om Stockholm hör som bekant till Norrland.)
Musiken var blandad.
Mötley svek, Volbeat regerade, Backyard gnistrade till, Electric Boys stämplade in och Faith No More chockerade.
Recensioner kommer så småningom om Mötley och Faith No More.
Bäst av allt var antagligen den friterade bananen med glass och sirap.
Och så var det alltför låg klass på Langosvagnarna. Det är ju ingen mening att masa arslet upp till Borlänge om det inte finns vettig Langos. En skandal.
Annars harvar jag på här i lilla frilansverkstaden.
Är snart halvvägs igenom ett ganska urballat Bullet-rep, och håller på att styra upp intervjuer med både Europe och Hardcore Superstar.
Den senare till BLT, faktiskt. Jag expanderar.
Om det nu blir nåt.
Fast mest av allt vill jag ju bara sola och grilla och dricka vin tills jag är comfortably numb.
Comfortably numb är fan det bästa tillståndet.
Där finns inga problem. Där finns inga halvfärdiga texter. Där finns inga myggbett eller värkande tältryggar.
Men framför allt finns där inga existentiella tankar om livet och dess motsats.
den 25 juni 2009
Bloggskrivande 1.0: Redogörelsen.
Ni säger jag inte bloggar?
Jag säger: det är stabilt.
Nä. Det är fan inte stabilt.
Jag är på nån liten turné runt landet. Firade midsommar i Halmstad, drog direkt vidare till Halmstad för the ultimate Bullet experience och kom sent på måndagkvällen tillbaka till Stockholm.
Två dagar här nu, som i mångt och mycket bestått av sol i Rålambshovsparken (bonusfråga: vad är den berömd för?) samt en halv Poodles-konsert på Skeppsbron. Nån kommersiell Volvo Ocean Race-grej.
Och om ett par timmar drar jag till Borlänge. Har ackreditering till Peace & Love, och det känns dumt att missa den chansen. Line-upen är helsjuk; Bullet, Backyard Babies, HappyPill, (Warrior Soul?), Volbeat, Mötley Crüe - bara idag.
Och resterande två dagar bjuder på bland annat Sator, Electric Boys, Wildhearts och Faith No More.
Men nu ska vi tala lite allvar.
Hoppas verkligen att jag ska hinna frekventera mitt bloggande i juni. Just nu är det ett skämt.
Annars får jag nog fundera över om det verkligen är nån mening att ha kvar den här bloggen.
Den suger som en magpump för tillfället.
Jag säger: det är stabilt.
Nä. Det är fan inte stabilt.
Jag är på nån liten turné runt landet. Firade midsommar i Halmstad, drog direkt vidare till Halmstad för the ultimate Bullet experience och kom sent på måndagkvällen tillbaka till Stockholm.
Två dagar här nu, som i mångt och mycket bestått av sol i Rålambshovsparken (bonusfråga: vad är den berömd för?) samt en halv Poodles-konsert på Skeppsbron. Nån kommersiell Volvo Ocean Race-grej.
Och om ett par timmar drar jag till Borlänge. Har ackreditering till Peace & Love, och det känns dumt att missa den chansen. Line-upen är helsjuk; Bullet, Backyard Babies, HappyPill, (Warrior Soul?), Volbeat, Mötley Crüe - bara idag.
Och resterande två dagar bjuder på bland annat Sator, Electric Boys, Wildhearts och Faith No More.
Men nu ska vi tala lite allvar.
Hoppas verkligen att jag ska hinna frekventera mitt bloggande i juni. Just nu är det ett skämt.
Annars får jag nog fundera över om det verkligen är nån mening att ha kvar den här bloggen.
Den suger som en magpump för tillfället.
den 17 juni 2009
The Smiles Returning To The Faces
Titta vad som händer så fort solen blottar sitt leende ansikte.
Några caipirinhas (fyra styva innebandyfrisyrer) på en balkong i Årsta, och ikväll Hardcore Superstar på Grönan.
Life is good.
Att det ska vara så jävla svårt.
Hardcore Superstar – Hope For A Normal Life
Några caipirinhas (fyra styva innebandyfrisyrer) på en balkong i Årsta, och ikväll Hardcore Superstar på Grönan.
Life is good.
Att det ska vara så jävla svårt.
Hardcore Superstar – Hope For A Normal Life
den 16 juni 2009
SAURE... SAUROKRAU... SAOUR... SARUMAN?
Jävlar vad hård jag är i sågningarna till kommande SRM.
Blir nästan lite rädd för mig själv.
När man börjar jämföra musik med tysk surkål kanske man har tappat fotfästet lite. Eventuellt.
Anyhow.
Live Nation brukar aldrig släppa in pressfolk backstage på stora konserter – och ADHD på Ullevi är ju trots allt en rätt stor konsert – men på söndag har de gjort ett undantag.
Fortfarande ingen fotograf, men lilla mig har de lyckats klämma in.
Sweet.
Nu kan vi bara hoppas på att Bullet verkligen tillåts träffa ADHD, vet inte alls hur det funkar med sånt.
Men det jag vet är att jag vill ha en bild på mig själv bredvid världens mest beryktade skoluniform.
Åtagandet medför dock en del praktiska problem, eftersom jag ska spendera kommande helgen i en stuga i Halmstad. En stuga som dessutom saknar vatten, men det är en annan historia.
Midsommar, ja. Det är ju trevligt. Den gastronomiska traditionen är förstås katastrofal, men annars så.
Det blir en holmgång med spritreserven igen.
Sen håller jag på att undersöka möjligheterna att se Bruce Springsteen på Giants Stadium, New Jersey i höst.
Sjukt? Javisst, men jag är sjuk. Och så ska ju arenan för fan rivas! Och jag måste liksom ha sett Springsteen där, så är det bara.
På tal om Springsteen; hur fult är inte smeknamnet "Brucean"?!
Tokfult. Det är fan inte okej.
På samma sätt som det inte är okej att säga "over there".
Eller se ut som en pissmyrstack i ansiktet (Brothers-killen).
Eller som att man har en totempåle i arslet (Brothers-killen igen).
Det är fan inte okej.
Och vad ville jag säga med det här inlägget?
No idea. Men nu ska jag ut och springa innan Sveriges premiär i U21-EM och en snuskigt kyld Carlsberg strålar samman i en eggande symbios.
Eggande symbios.
Språket har ballat ur också, ja.
Fan, det är den tyska surkålen.
SAU-ER-KRAUT.
Usch, det här inlägget måste få ett slut.
Nu.
SAUERKRAUT!
SAUERKRAUT!
SA... RUMAN?
Blir nästan lite rädd för mig själv.
När man börjar jämföra musik med tysk surkål kanske man har tappat fotfästet lite. Eventuellt.
Anyhow.
Live Nation brukar aldrig släppa in pressfolk backstage på stora konserter – och ADHD på Ullevi är ju trots allt en rätt stor konsert – men på söndag har de gjort ett undantag.
Fortfarande ingen fotograf, men lilla mig har de lyckats klämma in.
Sweet.
Nu kan vi bara hoppas på att Bullet verkligen tillåts träffa ADHD, vet inte alls hur det funkar med sånt.
Men det jag vet är att jag vill ha en bild på mig själv bredvid världens mest beryktade skoluniform.
Åtagandet medför dock en del praktiska problem, eftersom jag ska spendera kommande helgen i en stuga i Halmstad. En stuga som dessutom saknar vatten, men det är en annan historia.
Midsommar, ja. Det är ju trevligt. Den gastronomiska traditionen är förstås katastrofal, men annars så.
Det blir en holmgång med spritreserven igen.
Sen håller jag på att undersöka möjligheterna att se Bruce Springsteen på Giants Stadium, New Jersey i höst.
Sjukt? Javisst, men jag är sjuk. Och så ska ju arenan för fan rivas! Och jag måste liksom ha sett Springsteen där, så är det bara.
På tal om Springsteen; hur fult är inte smeknamnet "Brucean"?!
Tokfult. Det är fan inte okej.
På samma sätt som det inte är okej att säga "over there".
Eller se ut som en pissmyrstack i ansiktet (Brothers-killen).
Eller som att man har en totempåle i arslet (Brothers-killen igen).
Det är fan inte okej.
Och vad ville jag säga med det här inlägget?
No idea. Men nu ska jag ut och springa innan Sveriges premiär i U21-EM och en snuskigt kyld Carlsberg strålar samman i en eggande symbios.
Eggande symbios.
Språket har ballat ur också, ja.
Fan, det är den tyska surkålen.
SAU-ER-KRAUT.
Usch, det här inlägget måste få ett slut.
Nu.
SAUERKRAUT!
SAUERKRAUT!
SA... RUMAN?
den 12 juni 2009
I Don't Want To Fade Away
Jahaja.
Tittar ut genom fönstret. En ynklig, askgrå Midsommarkrans.
Inga monsuner som hemma i Småland, men tillräckligt illa.
Varför sitter man inte på ett lökigt charterplan?
Tids nog.
En rätt tung vecka i övrigt också.
Livet står på topp när Bruce Springsteen står på scen.
Det gjorde han i helgen. Tre jävla gånger. Tre stycken tretimmarsextaser. (The magic number, yes it is.)
Det är ingen vacker kontrast sen när man kommer tillbaka till det vanliga livet igen.
Tvätten ska vikas, i värsta fall strykas, och den lätt suspekta lukten i kylskåpet måste lokaliseras.
Jag kan lova att det aldrig luktar suspekt i Bruce Springsteens kylskåp.
Dessutom har jag tvingats bedöva alla sorgimpulser som pockat på uppmärksamhet.
Har haft en halv Koran att skriva. En sjukt fet CrashDïet-artikel i vilken SRM offentliggör den nya sångaren. Samt bedömer det nyinspelade materialet som jag fått ta del av.
Förutom Crash-texten också det nedanliggande kåseriet.
SMP beställde en text om motsatsparet muskler och rock, och det var väl inga större problem att flumma lite om det.
Och så träffade jag Babylon Bombs på en exklusiv cocktailbar i Gamla Stan igår. Fick lyssna på deras kommande platta – och heliga makaroni vad bra den är.
Där har vi, alltså jag och kanske två, tre läsare till, en riktigt fin release att se fram emot.
Ja, det var väl det hela.
Och nu regnar det också.
Tittar ut genom fönstret. En ynklig, askgrå Midsommarkrans.
Inga monsuner som hemma i Småland, men tillräckligt illa.
Varför sitter man inte på ett lökigt charterplan?
Tids nog.
En rätt tung vecka i övrigt också.
Livet står på topp när Bruce Springsteen står på scen.
Det gjorde han i helgen. Tre jävla gånger. Tre stycken tretimmarsextaser. (The magic number, yes it is.)
Det är ingen vacker kontrast sen när man kommer tillbaka till det vanliga livet igen.
Tvätten ska vikas, i värsta fall strykas, och den lätt suspekta lukten i kylskåpet måste lokaliseras.
Jag kan lova att det aldrig luktar suspekt i Bruce Springsteens kylskåp.
Dessutom har jag tvingats bedöva alla sorgimpulser som pockat på uppmärksamhet.
Har haft en halv Koran att skriva. En sjukt fet CrashDïet-artikel i vilken SRM offentliggör den nya sångaren. Samt bedömer det nyinspelade materialet som jag fått ta del av.
Förutom Crash-texten också det nedanliggande kåseriet.
SMP beställde en text om motsatsparet muskler och rock, och det var väl inga större problem att flumma lite om det.
Och så träffade jag Babylon Bombs på en exklusiv cocktailbar i Gamla Stan igår. Fick lyssna på deras kommande platta – och heliga makaroni vad bra den är.
Där har vi, alltså jag och kanske två, tre läsare till, en riktigt fin release att se fram emot.
Ja, det var väl det hela.
Och nu regnar det också.
R'n'B-ceps snarare än muskelrock
År 1976 släppte Thor And The Imps EP:n Muscle Rock. Och nu, bara 33 år senare, skvalpar festivalen Muskelrock i Tyrolen upp i kölvattnet. Till stora delar arrangerad av Bullet, och med självaste Thor som huvudnummer.
Muskel. Rock. Muskelrock. Läppja lite på det namnet. Logiskt? Jo, i det avseendet att just bjässen Thor headlinar. Hans framträdanden kretsar mer kring cirkuskonster än musik, bland annat är han känd för att kunna kröka stålrör med sina tänder.
Men i övrigt? Not so much.
Muskler och rock’n’roll har haft en djurisk kärleksrelation. Men det var på den tiden då muskler var ett hälsocertifikat snarare än en accessoar. Det var på den tiden då muskler var ett verktyg. Något man använde till, säg, hårt kroppsarbete.
Men det är över nu. Skilsmässopapperen är sedan länge påskrivna.
Nu lever vi en tid av uppblåsbara, solduschade r’n’b-biceps som liknar små Thanksgiving-kalkoner. Gymmandet har blivit mer populärt än någonsin. Kidsen rusar dit efter avslutad skol- eller arbetsdag.
Men det beror inte på att de vill undvika framtida hjärtbesvär. Däremot ökar det chanserna till ett hyfsat kvart-i-två-ragg.
Det finns två sorters muskelmassor som fortfarande accepteras i rockvärlden.
Den ena är arbetarklasskroppen. Typiska innehavare av den är Bruce Springsteen, Brian Johnson, Bruce Dickinson och Paul Stanley. De har muskler som är förankrade i råstyrka istället för fåfänga. Deras triceps är buckligt utkavlade över hela den grova överarmen. Det är okej.
Den andra varianten är de utmärglade narkomankropparna. De som blivit så fullkomligt dränerade på fett att magrutorna liksom inte har något annat val än att ploppa fram. I den här kategorin hittar vi gummisnoddar som Iggy Pop, Duff McKagan, Keith Richards och Scott Weiland.
Det är ungefär där man får dra gränsen. En riktigt svullen kroppsbyggare är helt enkelt inte trovärdig som hårdrockare. Det är inte förenligt med genrens grundtanke, som i mångt och mycket går ut på att det ska vara okonstlat. Allt ska vara fritt från flärd, utseendefixering och egenkärlek. Den skitiga rännstensromantiken får inte gå förlorad.
Kan ni till exempel tänka er en 50 Cent-koloss i ett hårdrocksband? Kan ni föreställa er hur märkligt det hade sett ut om tjejerna i Hole eller Heart eller Crucified Barbara hade varit kraftpaket som Madonna eller, för all del, Malena Ernman? Kan ni ens projicera bilden av en headbangande Peter André-snubbe på er näthinna?
Nej, det sista är förstås omöjligt av många anledningar.
Med detta inte sagt att muskler och rock inte har något samröre alls. Det ena kan fortfarande överlappa det andra – de bör bara inte kombineras. Frank Anderssons bevingade citat från 1984 är ett praktexempel.
Det var ju under de olympiska spelen i Los Angeles som superstjärnan Frank hade försvunnit från OS-byn i några dagar. Ingen visste vad som hade hänt.
Men så plötsligt återvände Frank från Las Vegas, helskinnad men något sliten. Han träffade på Expressens Mats Olsson och motiverade utflykten med orden:
– Kuken ska ha sitt.
Det är fortfarande det största hårdrocksögonblicket i svensk historia. Och det skapades av en brottare.
Kåseri publicerat i Smålandsposten Galej den 12 juni 2009.
Muskel. Rock. Muskelrock. Läppja lite på det namnet. Logiskt? Jo, i det avseendet att just bjässen Thor headlinar. Hans framträdanden kretsar mer kring cirkuskonster än musik, bland annat är han känd för att kunna kröka stålrör med sina tänder.
Men i övrigt? Not so much.
Muskler och rock’n’roll har haft en djurisk kärleksrelation. Men det var på den tiden då muskler var ett hälsocertifikat snarare än en accessoar. Det var på den tiden då muskler var ett verktyg. Något man använde till, säg, hårt kroppsarbete.
Men det är över nu. Skilsmässopapperen är sedan länge påskrivna.
Nu lever vi en tid av uppblåsbara, solduschade r’n’b-biceps som liknar små Thanksgiving-kalkoner. Gymmandet har blivit mer populärt än någonsin. Kidsen rusar dit efter avslutad skol- eller arbetsdag.
Men det beror inte på att de vill undvika framtida hjärtbesvär. Däremot ökar det chanserna till ett hyfsat kvart-i-två-ragg.
Det finns två sorters muskelmassor som fortfarande accepteras i rockvärlden.
Den ena är arbetarklasskroppen. Typiska innehavare av den är Bruce Springsteen, Brian Johnson, Bruce Dickinson och Paul Stanley. De har muskler som är förankrade i råstyrka istället för fåfänga. Deras triceps är buckligt utkavlade över hela den grova överarmen. Det är okej.
Den andra varianten är de utmärglade narkomankropparna. De som blivit så fullkomligt dränerade på fett att magrutorna liksom inte har något annat val än att ploppa fram. I den här kategorin hittar vi gummisnoddar som Iggy Pop, Duff McKagan, Keith Richards och Scott Weiland.
Det är ungefär där man får dra gränsen. En riktigt svullen kroppsbyggare är helt enkelt inte trovärdig som hårdrockare. Det är inte förenligt med genrens grundtanke, som i mångt och mycket går ut på att det ska vara okonstlat. Allt ska vara fritt från flärd, utseendefixering och egenkärlek. Den skitiga rännstensromantiken får inte gå förlorad.
Kan ni till exempel tänka er en 50 Cent-koloss i ett hårdrocksband? Kan ni föreställa er hur märkligt det hade sett ut om tjejerna i Hole eller Heart eller Crucified Barbara hade varit kraftpaket som Madonna eller, för all del, Malena Ernman? Kan ni ens projicera bilden av en headbangande Peter André-snubbe på er näthinna?
Nej, det sista är förstås omöjligt av många anledningar.
Med detta inte sagt att muskler och rock inte har något samröre alls. Det ena kan fortfarande överlappa det andra – de bör bara inte kombineras. Frank Anderssons bevingade citat från 1984 är ett praktexempel.
Det var ju under de olympiska spelen i Los Angeles som superstjärnan Frank hade försvunnit från OS-byn i några dagar. Ingen visste vad som hade hänt.
Men så plötsligt återvände Frank från Las Vegas, helskinnad men något sliten. Han träffade på Expressens Mats Olsson och motiverade utflykten med orden:
– Kuken ska ha sitt.
Det är fortfarande det största hårdrocksögonblicket i svensk historia. Och det skapades av en brottare.
Kåseri publicerat i Smålandsposten Galej den 12 juni 2009.
Vad ska nånsin kunna toppa det här?
Bruce Springsteen – Fade away
Bruce Springsteen – Jungleland
Bruce Springsteen – Trapped
Bruce Springsteen – Jungleland
Bruce Springsteen – Trapped
den 11 juni 2009
Årets citat hittills?
– Kim har spelat för mycket vänsterback, det är vad han har gjort.
Och så sätter vi ett sånt där snitsigt Zorro-Z under det.
Och så sätter vi ett sånt där snitsigt Zorro-Z under det.
den 10 juni 2009
Matlagning har blivit glamour
Vi blir allt fetare. Så är det ju. Gammal som ung, man som kvinna, nätpirat som parlamentskandidat. Ingen kommer undan bukdallret. Statistiken talar sitt tydliga språk.
Varje gång en ny fetmarapport dyker upp så får en vetare uttala sig. Ofta en dietist eller så. De är förstås förfärade. Kanske pekar de på de röda siffrorna i BMI-kolumnen och hummar om snabbmat, skolgymnastik eller oansvariga föräldrar.
Ingen vet säkert varför, men det är förstås en kombination av faktorer. Det är globaliserade tider, anledningarna är åtskilliga.
Så, smaka på mitt förslag till bidragande orsak: den galopperande mat-tv-kulturen.
Det spelar ingen roll vilken tid det är på dygnet; zappar man runt en stund så kan man ge sig fan på att man snart trillat in i ett designerkök. Det bräseras och slungas i varenda liten bildpixel. Och framför spisen står en oljig, överjäst hunk och leker rockstjärna. Må det vara Gordon Ramsay, Per Morberg eller Jamie Oliver.
Men det finns ett program som tagit det hela ett steg för långt; ett program som visar exakt vilken sjuklig fascination vi har för tv-kockarna: ”Halv åtta hos mig” på TV4.
Har ni sett det? Det är väldigt märkligt. Man får se människor köpa, tillaga och äta mat.
Det är alltså ingenting märkvärdigt alls med de här människorna – det är det som är så märkvärdigt. Det är vanliga lallare i IKEA-kök. Allt är helt normalt. Det är hollandaisefläckar på förklädet, hundhår på golvet och punkfrisyr på diskborsten.
Och märkligast av allt: en helt otippad Helge Skoog som märklig kommentator. Knarrar som en vävstol gör han, Helge.
Detta överintresse för mat-tv har gått för långt. Vi kan skylla på transfett, ämnesomsättning eller de bottenlösa fritöserna på McDonald’s – det spelar ingen roll. Så länge tv-kanalerna göder oss med pajiga matprogram så kommer vi bara bli fetare.
Hajpen går inte längre att kontrollera. Matlagning har blivit glamour. Det osexiga, närmast vulgära ”Halv åtta hos mig” är det sista beviset.
Låt gå för ilskna britter och käcka skånskor, tv-personligheter med karisma. Men när vi tvingas se Harald, 57, köpa Toast Skagen-ingredienser på Vivo i Tierp, samtidigt som en semmelkåt Ture Sventon knarrar i kulissen, ja, då blir det bara skadligt.
Krönika publicerad i Smålandsposten den 8 juni 2009.
Varje gång en ny fetmarapport dyker upp så får en vetare uttala sig. Ofta en dietist eller så. De är förstås förfärade. Kanske pekar de på de röda siffrorna i BMI-kolumnen och hummar om snabbmat, skolgymnastik eller oansvariga föräldrar.
Ingen vet säkert varför, men det är förstås en kombination av faktorer. Det är globaliserade tider, anledningarna är åtskilliga.
Så, smaka på mitt förslag till bidragande orsak: den galopperande mat-tv-kulturen.
Det spelar ingen roll vilken tid det är på dygnet; zappar man runt en stund så kan man ge sig fan på att man snart trillat in i ett designerkök. Det bräseras och slungas i varenda liten bildpixel. Och framför spisen står en oljig, överjäst hunk och leker rockstjärna. Må det vara Gordon Ramsay, Per Morberg eller Jamie Oliver.
Men det finns ett program som tagit det hela ett steg för långt; ett program som visar exakt vilken sjuklig fascination vi har för tv-kockarna: ”Halv åtta hos mig” på TV4.
Har ni sett det? Det är väldigt märkligt. Man får se människor köpa, tillaga och äta mat.
Det är alltså ingenting märkvärdigt alls med de här människorna – det är det som är så märkvärdigt. Det är vanliga lallare i IKEA-kök. Allt är helt normalt. Det är hollandaisefläckar på förklädet, hundhår på golvet och punkfrisyr på diskborsten.
Och märkligast av allt: en helt otippad Helge Skoog som märklig kommentator. Knarrar som en vävstol gör han, Helge.
Detta överintresse för mat-tv har gått för långt. Vi kan skylla på transfett, ämnesomsättning eller de bottenlösa fritöserna på McDonald’s – det spelar ingen roll. Så länge tv-kanalerna göder oss med pajiga matprogram så kommer vi bara bli fetare.
Hajpen går inte längre att kontrollera. Matlagning har blivit glamour. Det osexiga, närmast vulgära ”Halv åtta hos mig” är det sista beviset.
Låt gå för ilskna britter och käcka skånskor, tv-personligheter med karisma. Men när vi tvingas se Harald, 57, köpa Toast Skagen-ingredienser på Vivo i Tierp, samtidigt som en semmelkåt Ture Sventon knarrar i kulissen, ja, då blir det bara skadligt.
Krönika publicerad i Smålandsposten den 8 juni 2009.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
