Sinnesrubbad lektion idag, så jag passade på att smygläsa DN där i bänkraden som den busiga skolpojke med innebandylugg jag är och alltid kommer att vara.
Faktum är att lektionen var så pass sinnesrubbad att jag även lusläste kontaktannonserna – och det var väl en sjuhelvetes tur. Under rubriken "Resesällskap", där folk vanligtvis frågar efter potentiella backpacker-homies, hittade jag nämligen ett episkt obegriplig litet guldkorn.
Läs, helst tre, fyra gånger, och njut:
Resesällskap, Viking Line. Ställer man upp, går några färjor. Inga som man kan räkna med, kan inget göra för mig, beklagar inte ens att resan blev som den var tänkt.
Det är allt.
Totalt fulländad i allt från det övertydliga ansatsordet "Resesällskap", genom kommateringen och tempusskiftet, till den sista meningens outgrundliga, motsägelsefulla crescendo. Poesi.
Jag tror att jag har läst den där lilla textremsan kanske tio, tolv gånger idag och den blir fan bara bättre och bättre.
Nu, niggaz, drar jag till hamburgarens eventuella hemstad. Flygbussen rullar 08.15 från T-centralen.
Givakt.
onsdag 2 december 2009
onsdag 18 november 2009
I-landspryl no. 1
Med anledning av nedanstående mastodontinlägg och dess ärende:
Ordet "i-landsproblem" är sjukt överanvänt nuförtiden. Det var kul som fan när "HippHipp" (väl?) satte det på kartan, men nu är det sjukt urvattnat. Lex "Intresseklubben antecknar".
Däremot har jag fått upp ögonen för det närbesläktade begreppet "i-landspryl". Det är fortfarande bebisfräscht.
En kompis presenterade mig för ordet när han la märke till min lilla laptop-kudde. (Det är alltså en bricka som är grovt vadderad undertill och alltså fungerar som svalkande medlare mellan människan och tekniken. Blir ju grymt varmt med laptopen i knät annars.)
En jävligt bra grej som jag blev pålurad på IKEA en gång i januari.
Detta ansåg min vän vara en i-landspryl. Och det är det ju, givetvis. Total i-landspryl.
Sen dess har jag funderat lite grann på vad som är den ultimata i-landsprylen, och nu har jag äntligen kommit på ett bloggvärdigt förslag.
Redo? Då så.
Den ultimata i-landsprylen är en sån där DVD-skiva som spelar upp en flammande brasa, lämplig att köra på en LCD-tv. Älskar hela grejen, men en sjuhelvetes i-landspryl nonetheless.
Bättre förslag, någon?
Annars är DVD-brasan tills vidare den ultimata i-landsprylen.
Ordet "i-landsproblem" är sjukt överanvänt nuförtiden. Det var kul som fan när "HippHipp" (väl?) satte det på kartan, men nu är det sjukt urvattnat. Lex "Intresseklubben antecknar".
Däremot har jag fått upp ögonen för det närbesläktade begreppet "i-landspryl". Det är fortfarande bebisfräscht.
En kompis presenterade mig för ordet när han la märke till min lilla laptop-kudde. (Det är alltså en bricka som är grovt vadderad undertill och alltså fungerar som svalkande medlare mellan människan och tekniken. Blir ju grymt varmt med laptopen i knät annars.)
En jävligt bra grej som jag blev pålurad på IKEA en gång i januari.
Detta ansåg min vän vara en i-landspryl. Och det är det ju, givetvis. Total i-landspryl.
Sen dess har jag funderat lite grann på vad som är den ultimata i-landsprylen, och nu har jag äntligen kommit på ett bloggvärdigt förslag.
Redo? Då så.
Den ultimata i-landsprylen är en sån där DVD-skiva som spelar upp en flammande brasa, lämplig att köra på en LCD-tv. Älskar hela grejen, men en sjuhelvetes i-landspryl nonetheless.
Bättre förslag, någon?
Annars är DVD-brasan tills vidare den ultimata i-landsprylen.
Call Of Duty
2009 är frontalkrockarnas år, det har jag konstaterat flera gånger här. Och nu åker vi igen. Tyvärr.
Jag satt faktiskt bara häromveckan och funderade på hur lite jag hade planerat fram till jul. Dagarna låg som en slajmig, doftlös massa som bara Gollum-viskade om möjligheter, otvungenhet och fria val. Tipptopp.
Men så rasslade det till i kalendern. Eller, det snarare cementblandar-slamrade till. Som om någon ond jävel tagit ett rakblad, snittat ut en liten långhelg, plockat upp ett automatvapen och bara smattrat sönder det försvarslösa veckoslutet med aktiviteter.
Till slut var det bara blodiga slamsor kvar, och dessa slamsor skulle jag försöka lappa ihop till något som kan liknas vid en sammanhållande plan.
Men vi tar väl det från början.
The Wildhearts. The Wildhearts spelar i Stockholm onsdagen den 2 december, och det hade jag sett fram emot. Deras "Mazel Tov Cocktail" är fan årets bästa låt, verkligen totalbra (Spotifya, kids!).
Eftersom Marilyn Manson ställde in sin Globen-spelning – med den sjukt slöa och inavlade motiveringen "ändringar i turnéschemat" – så var The Wildhearts det enda band jag verkligen planerat att se under sluttampen av 2009.
Sedan fick jag reda på att min bäste Väckelsång-vän D ska komma upp den påföljande helgen (4-6 december), tillsammans med sin nya flickvän.
– Kan vi träffas på fredagen? föreslog han. Vi har lite annat planerat sen resten av helgen.
Den 4 december. Lät jättebra, tyckte jag.
Strax därefter fick jag veta att min bästa tjejkompis A, som ständigt jobbar utomlands för Ving, hade valt samma vecka för sin Sverige-semester. De sista dagarna ska hon spendera uppe i Stockholm tillsammans med mig, det hade vi bestämt sen tidigare.
"Jag kommer den 2 eller 3 december, åker den 5", skrev hon i ett mejl.
Okej, tänkte jag. Kanske missar The Wildhearts, no biggie. De är trots allt inte The Quireboys.
Jag vet att A ska passa på att träffa andra kompisar häruppe också, men det är bättre att jag försöker styra det till fredagskvällen, tänkte jag, så att jag kan träffa D med sällskap då.
Fine, jag lever utan The Wildhearts.
Sen briserade bomben. Min nye SRM-chef Martin ringde.
– Hamburg, den 2 och 3 december. Reportageresa, Kai Hansen. Kan du?
Jo, klart jag kunde. Helloween-hjälten ska visa runt i sin hemstad, vi ska besöka gamla replokaler och spelställen, lyssna på nytt material... Ett slags odyssé.
Har varit i Hamburg två gånger tidigare, men det har bara varit hit-n-runs i samband med Bon Jovi-konserter, har inte sett mycket av själva staden. Inte ens Reperbahn.
Nu hade jag chansen att göra det, och att samtidigt håva in en hel del välbehövliga slantar inför julen. Klart jag kunde.
Nu var alltså inte bara The Wildhearts-konserten struken ur schemat, nu hade jag dessutom tvingats amputera två dagar tillsammans med A (i samråd med henne, förstås). Riktigt tråkigt.
Men vi har i alla fall hela fredagen (den 4 december), tänkte vi. Vilket gjorde att jag tvingades möblera om träffen med D och hans flickvän till lördag eller söndag – jag vet ännu inte om det är genomförbart, faktiskt.
Men så får det bli. Träffar A alldeles, alldeles för sällan.
Så jag och A smed planer.
– Vi kör min egenkomponerade The Stockholm Shuffle, sa jag. Slöshopping i Götgatsbacken, kaffetår runt Skånegatan, käk på Indian Garden i Hornstull, drinkar på Vampire Lounge, etcetra. Allt livets goda.
Okej. En ny plan. Vid det här stadiet upplevde jag inte direkt att saker och ting var optimala längre, men det höll i alla fall ihop. Jag hade fortfarande besten kopplad, även om den slet och rev och gläfste åt alla håll.
Men. Sen ringde telefonen. Ny. SRM-chef. Martin.
– När var det du skulle till Hamburg, 3 och 4 december?
– Onsdag och torsdag. 2 och 3.
– Bra! Är du sugen på att dra till Helsingfors direkt sen på fredagen? Tänkte att du skulle göra en större Crashdïet-grej, och de spelar där tillsammans med Hardcore Superstar.
Och då kände jag nästan för att droppa ett låneord från modebloggarspråket: GAH! Men det gjorde jag inte.
Istället såg jag min fleråriga vänskap med A, som jag värdesätter ofantligt högt, tyna bort. Jag var som Ebenezer Scrooge, jag såg mig själv genom fönstret, hålögd, glåmig, med en tillfredsställande karriär och okej med stålars, men utan någon att dela julskinkan med.
Så då sa jag ifrån. Det blev en krock för mycket.
Nå... Hur slutade det hela?
Jodå. Jag ska till Hamburg. Jag kommer inte att se The Wildhearts. Jag får min fredag med A, även om jag hade velat ha mer. Jag får förhoppningsvis träffa D och flickvän, men jag vet inte.
Och jag ska besöka en annan Crashdïet-spelning istället, i Köpenhamn – den 31 december.
Ja, så blir det nu. Och medan den här historien antagligen inte är ett piss intressant för en utomstående så är det ju ändå ironiskt att just de här grejerna är de enda jag har planerade framöver. Resterande dagar består i nuläget av den här slajmiga, doftlösa massan (förutom nu till helgen, då jag ska jobba arslet av mig).
2009 har varit sjukt på det här sättet. Ingen glädjebägare utan smolk. Så det är väl egentligen inte mer än rätt att året slutar med kraschen mellan nyårsfest tillsammans med barndomsvännerna hemma och ett jobbuppdrag i Köpenhamn.
Jag satt faktiskt bara häromveckan och funderade på hur lite jag hade planerat fram till jul. Dagarna låg som en slajmig, doftlös massa som bara Gollum-viskade om möjligheter, otvungenhet och fria val. Tipptopp.
Men så rasslade det till i kalendern. Eller, det snarare cementblandar-slamrade till. Som om någon ond jävel tagit ett rakblad, snittat ut en liten långhelg, plockat upp ett automatvapen och bara smattrat sönder det försvarslösa veckoslutet med aktiviteter.
Till slut var det bara blodiga slamsor kvar, och dessa slamsor skulle jag försöka lappa ihop till något som kan liknas vid en sammanhållande plan.
Men vi tar väl det från början.
The Wildhearts. The Wildhearts spelar i Stockholm onsdagen den 2 december, och det hade jag sett fram emot. Deras "Mazel Tov Cocktail" är fan årets bästa låt, verkligen totalbra (Spotifya, kids!).
Eftersom Marilyn Manson ställde in sin Globen-spelning – med den sjukt slöa och inavlade motiveringen "ändringar i turnéschemat" – så var The Wildhearts det enda band jag verkligen planerat att se under sluttampen av 2009.
Sedan fick jag reda på att min bäste Väckelsång-vän D ska komma upp den påföljande helgen (4-6 december), tillsammans med sin nya flickvän.
– Kan vi träffas på fredagen? föreslog han. Vi har lite annat planerat sen resten av helgen.
Den 4 december. Lät jättebra, tyckte jag.
Strax därefter fick jag veta att min bästa tjejkompis A, som ständigt jobbar utomlands för Ving, hade valt samma vecka för sin Sverige-semester. De sista dagarna ska hon spendera uppe i Stockholm tillsammans med mig, det hade vi bestämt sen tidigare.
"Jag kommer den 2 eller 3 december, åker den 5", skrev hon i ett mejl.
Okej, tänkte jag. Kanske missar The Wildhearts, no biggie. De är trots allt inte The Quireboys.
Jag vet att A ska passa på att träffa andra kompisar häruppe också, men det är bättre att jag försöker styra det till fredagskvällen, tänkte jag, så att jag kan träffa D med sällskap då.
Fine, jag lever utan The Wildhearts.
Sen briserade bomben. Min nye SRM-chef Martin ringde.
– Hamburg, den 2 och 3 december. Reportageresa, Kai Hansen. Kan du?
Jo, klart jag kunde. Helloween-hjälten ska visa runt i sin hemstad, vi ska besöka gamla replokaler och spelställen, lyssna på nytt material... Ett slags odyssé.
Har varit i Hamburg två gånger tidigare, men det har bara varit hit-n-runs i samband med Bon Jovi-konserter, har inte sett mycket av själva staden. Inte ens Reperbahn.
Nu hade jag chansen att göra det, och att samtidigt håva in en hel del välbehövliga slantar inför julen. Klart jag kunde.
Nu var alltså inte bara The Wildhearts-konserten struken ur schemat, nu hade jag dessutom tvingats amputera två dagar tillsammans med A (i samråd med henne, förstås). Riktigt tråkigt.
Men vi har i alla fall hela fredagen (den 4 december), tänkte vi. Vilket gjorde att jag tvingades möblera om träffen med D och hans flickvän till lördag eller söndag – jag vet ännu inte om det är genomförbart, faktiskt.
Men så får det bli. Träffar A alldeles, alldeles för sällan.
Så jag och A smed planer.
– Vi kör min egenkomponerade The Stockholm Shuffle, sa jag. Slöshopping i Götgatsbacken, kaffetår runt Skånegatan, käk på Indian Garden i Hornstull, drinkar på Vampire Lounge, etcetra. Allt livets goda.
Okej. En ny plan. Vid det här stadiet upplevde jag inte direkt att saker och ting var optimala längre, men det höll i alla fall ihop. Jag hade fortfarande besten kopplad, även om den slet och rev och gläfste åt alla håll.
Men. Sen ringde telefonen. Ny. SRM-chef. Martin.
– När var det du skulle till Hamburg, 3 och 4 december?
– Onsdag och torsdag. 2 och 3.
– Bra! Är du sugen på att dra till Helsingfors direkt sen på fredagen? Tänkte att du skulle göra en större Crashdïet-grej, och de spelar där tillsammans med Hardcore Superstar.
Och då kände jag nästan för att droppa ett låneord från modebloggarspråket: GAH! Men det gjorde jag inte.
Istället såg jag min fleråriga vänskap med A, som jag värdesätter ofantligt högt, tyna bort. Jag var som Ebenezer Scrooge, jag såg mig själv genom fönstret, hålögd, glåmig, med en tillfredsställande karriär och okej med stålars, men utan någon att dela julskinkan med.
Så då sa jag ifrån. Det blev en krock för mycket.
Nå... Hur slutade det hela?
Jodå. Jag ska till Hamburg. Jag kommer inte att se The Wildhearts. Jag får min fredag med A, även om jag hade velat ha mer. Jag får förhoppningsvis träffa D och flickvän, men jag vet inte.
Och jag ska besöka en annan Crashdïet-spelning istället, i Köpenhamn – den 31 december.
Ja, så blir det nu. Och medan den här historien antagligen inte är ett piss intressant för en utomstående så är det ju ändå ironiskt att just de här grejerna är de enda jag har planerade framöver. Resterande dagar består i nuläget av den här slajmiga, doftlösa massan (förutom nu till helgen, då jag ska jobba arslet av mig).
2009 har varit sjukt på det här sättet. Ingen glädjebägare utan smolk. Så det är väl egentligen inte mer än rätt att året slutar med kraschen mellan nyårsfest tillsammans med barndomsvännerna hemma och ett jobbuppdrag i Köpenhamn.
The Power Of Jon's Vocal Cords Compels You
Det händer inte mycket på den här bloggen just nu, och när det väl händer så är det Bon Jovi-relaterat. Ynkligt.
Ska alldeles strax lämna det oerhörda, vrålgulliga, bicepsbombastiska och tandblekta geniet från Sayreville, New Jersey därhän – men först det här inlägget.
Många av de riktigt, riktigt stora Bon Jovi-fansen därute – vi är faktiskt några stycken, de allra flesta ser ut som uppkräkt njurpaj i ansiktet – gillar inte riktigt den brutala exponeringen av låtar som "Livin' On A Prayer" och "It's My Life". Man skulle kunna säga att jag tillhör dem.
De där låtarna har på många sätt cementerat en ganska enfaldig bild av Bon Jovi. Den genomsnittlige skvallyssnaren får på något sätt för sig att gruppen har byggt en 25-årig karriär på enbart fotbollsrefränger, radiotillvända ostkrokar och banala texter om statisk arbetarklass, tjejer som fläckar ner kärlekens goda namn och en all night generator wrapped in stockings and a dress.
Men det är ju inte så. Jag har bänt upp ögonlocken på (relativt) många människor genom att snurra igång "Dry County", "These Days", "Miracle" eller något annat mästerverk i högen.
Det finns genialitet bakom den vattenkammade ytan.
Och allt det jag nyss skrivit är ett enda stort terapeutiskt rättfärdigande, för nu tänker jag nämligen tipsa om en låt vid namn – "Livin' On A Prayer".
En YouTube-video med Jons vocal track från studioversionen har precis nått mig. Kraften i rösten är helt sinnessjuk.
Mäkta mäktigt, alltså.
Och btw: "The Circle" går, enligt alla prognoser, in som etta på USA-listan.
Ska alldeles strax lämna det oerhörda, vrålgulliga, bicepsbombastiska och tandblekta geniet från Sayreville, New Jersey därhän – men först det här inlägget.
Många av de riktigt, riktigt stora Bon Jovi-fansen därute – vi är faktiskt några stycken, de allra flesta ser ut som uppkräkt njurpaj i ansiktet – gillar inte riktigt den brutala exponeringen av låtar som "Livin' On A Prayer" och "It's My Life". Man skulle kunna säga att jag tillhör dem.
De där låtarna har på många sätt cementerat en ganska enfaldig bild av Bon Jovi. Den genomsnittlige skvallyssnaren får på något sätt för sig att gruppen har byggt en 25-årig karriär på enbart fotbollsrefränger, radiotillvända ostkrokar och banala texter om statisk arbetarklass, tjejer som fläckar ner kärlekens goda namn och en all night generator wrapped in stockings and a dress.
Men det är ju inte så. Jag har bänt upp ögonlocken på (relativt) många människor genom att snurra igång "Dry County", "These Days", "Miracle" eller något annat mästerverk i högen.
Det finns genialitet bakom den vattenkammade ytan.
Och allt det jag nyss skrivit är ett enda stort terapeutiskt rättfärdigande, för nu tänker jag nämligen tipsa om en låt vid namn – "Livin' On A Prayer".
En YouTube-video med Jons vocal track från studioversionen har precis nått mig. Kraften i rösten är helt sinnessjuk.
Mäkta mäktigt, alltså.
Och btw: "The Circle" går, enligt alla prognoser, in som etta på USA-listan.
torsdag 12 november 2009
"Jolmig arenagegga likt ett Coldplay utan hittar"
Ett plus av Aftonbladet.
Två av DN.
Två av Expressen.
Två av Norran (Norra Västerbotten).
Ett av Sydsvenskan.
Två av Svenska Dagbladet.
Två av Allehanda.se. (?)
Ett av Västerbottens-Kuriren.
Allt är precis som det ska. Det finns inga spår av kris eller svininfluensa i kritikerkårens cementerade Bon Jovi-hat.
Därmed får världen alltså vänta ungefär två veckor innan en första svensk, rättvisande recension av "The Circle" publiceras. Det är fan att man ska behöva göra allt själv.
(Men fyra, antar jag, Eiffeltorn av Motala & Vadstena Tidning – whatever the fuck that is.)
Två av DN.
Två av Expressen.
Två av Norran (Norra Västerbotten).
Ett av Sydsvenskan.
Två av Svenska Dagbladet.
Två av Allehanda.se. (?)
Ett av Västerbottens-Kuriren.
Allt är precis som det ska. Det finns inga spår av kris eller svininfluensa i kritikerkårens cementerade Bon Jovi-hat.
Därmed får världen alltså vänta ungefär två veckor innan en första svensk, rättvisande recension av "The Circle" publiceras. Det är fan att man ska behöva göra allt själv.
(Men fyra, antar jag, Eiffeltorn av Motala & Vadstena Tidning – whatever the fuck that is.)
fredag 6 november 2009
Filmkortisar
* "Zombieland" är oerhört rolig. Oerhört. Bill Murray och Emma Stone i samma film! Även Woody H.
* Nya "Twilight"-rullen "New Moon" fick SF:s bokningssystem att braka ihop. Den här tonårshajpen är snart fullt i paritet med pojkbandsditot. Det finns bara en sak som kan få "Twilight" att bli större än vad det redan är, och det är om någon lyckas casta Johan Palm i en roll som en skandinavisk, tondöv minivampyr. Han kan gå i Skarsgards fotspår, även om Skarsgard har utseendet.
* Det ska komma tre nya "Scream"-filmer. En ny trilogi ska följa upp den gamla. Jävligt onödigt, förstås.
Jag vet inte riktigt vad det är med folk, men många av mina nyfunna (nåja) vänner häruppe inser inte den första "Scream"-filmens odiskutbla storhet. Och när nu fler totalt meningslösa uppföljare kommer och spär ut varumärkets tyngd, ja, då är det som alltid originalfilmens anseende som får lida.
Kevin Williamson skriver manus till den här trilogin också, för övrigt.
* Det här är lite sent, men eftersom jag struntat i att blogga om det tidigare och eftersom det sorteras in under parollen "Filmkortisar":
Det ska komma en film om Facebook-skaparen Mark Zuckerberg. Det vet ni säkert, men jag måste ju säga något om det. Kevin Spaceys produktionsbolag har köpt rättigheterna, Aaron Sorkin (tv-serien "Vita Huset") skriver manus och David Fucking Fincher ("Seven", "Fight Club", "... Benjamin Button") regisserar. Jesse Eisenberg (underbara och lågmälda "The Squid And The Whale", ovan nämnda "Zombieland") spelar kötthuvudet självt och Justin Timberlake (meningslös karriär inom rhythm and blues) är kontrakterad till rollen som Sean Parker, Napsters grundare.
Well, dra mig baklänges på en spikmatta.
Bör också nämna – angående Aaron Sorkin – att "Entourage"-avsnittet "The Sorkin Notes" var riktigt bra i säsong sex, och därmed har vi definierat ett sidospår.
Men ärligt talat. Ser ni Hollywoods kraftansamling inför den här jävla Facebook-filmen? Tidigare var det sanna hjältar som fick sitt livsöde porträtterat i spelfilmer; människor som verkligen gjort skillnad. Johnny Cash, Che Guevara, Oskar Schindler.
Och nu: Mark Zuckerberg.
Ja. Jag utlovade ju tidigare i inlägget en kommentar till det här, och den blir som följer:
Jordens undergång är nära.
* Nya "Twilight"-rullen "New Moon" fick SF:s bokningssystem att braka ihop. Den här tonårshajpen är snart fullt i paritet med pojkbandsditot. Det finns bara en sak som kan få "Twilight" att bli större än vad det redan är, och det är om någon lyckas casta Johan Palm i en roll som en skandinavisk, tondöv minivampyr. Han kan gå i Skarsgards fotspår, även om Skarsgard har utseendet.
* Det ska komma tre nya "Scream"-filmer. En ny trilogi ska följa upp den gamla. Jävligt onödigt, förstås.
Jag vet inte riktigt vad det är med folk, men många av mina nyfunna (nåja) vänner häruppe inser inte den första "Scream"-filmens odiskutbla storhet. Och när nu fler totalt meningslösa uppföljare kommer och spär ut varumärkets tyngd, ja, då är det som alltid originalfilmens anseende som får lida.
Kevin Williamson skriver manus till den här trilogin också, för övrigt.
* Det här är lite sent, men eftersom jag struntat i att blogga om det tidigare och eftersom det sorteras in under parollen "Filmkortisar":
Det ska komma en film om Facebook-skaparen Mark Zuckerberg. Det vet ni säkert, men jag måste ju säga något om det. Kevin Spaceys produktionsbolag har köpt rättigheterna, Aaron Sorkin (tv-serien "Vita Huset") skriver manus och David Fucking Fincher ("Seven", "Fight Club", "... Benjamin Button") regisserar. Jesse Eisenberg (underbara och lågmälda "The Squid And The Whale", ovan nämnda "Zombieland") spelar kötthuvudet självt och Justin Timberlake (meningslös karriär inom rhythm and blues) är kontrakterad till rollen som Sean Parker, Napsters grundare.
Well, dra mig baklänges på en spikmatta.
Bör också nämna – angående Aaron Sorkin – att "Entourage"-avsnittet "The Sorkin Notes" var riktigt bra i säsong sex, och därmed har vi definierat ett sidospår.
Men ärligt talat. Ser ni Hollywoods kraftansamling inför den här jävla Facebook-filmen? Tidigare var det sanna hjältar som fick sitt livsöde porträtterat i spelfilmer; människor som verkligen gjort skillnad. Johnny Cash, Che Guevara, Oskar Schindler.
Och nu: Mark Zuckerberg.
Ja. Jag utlovade ju tidigare i inlägget en kommentar till det här, och den blir som följer:
Jordens undergång är nära.
Pun intended
Sjukt duktig har jag varit den här veckan. Skolgång på dagarna, maskinellt textförfattande på kvällarna. Story of my week.
Men nu, när fredagseftermiddagen försynt knackar mig på axeln med löften om vin, avkoppling, Texas Hold 'Em och livsglädje, har jag slutligen lyckats färdigställa fyra recensioner plus artiklar om Steel Panther (ska eventuellt lägga upp textflagor från deras album här, det är det sjukaste jag har hört och sett), Nuclear Blast och den digitala distributionens nutid och framtid samt Jeff Scott Sotos nya grymma projekt W.E.T. (borde absolut vara din kopp te, doctor!).
Känner mig stolt över detta och blottar därmed min beiga ryggtavla för att invänta dunkarna från de bloggläsare som, enligt all rimlig logik, bara borde bli färre och färre.
Väntar fortfarande (!!!) på besked om en eventuell Bon Jovi-intervju, men på måndag ska jag i alla fall telefontampas med hela världens köttfärslimpa.
Min granne och Ploog, Christian, har valt att totalsvälja den helt, helt, helt fantastiska konspirationsteorin om att monstertryckaren (see what I did there?) "I'd Do Anything For Love (But I Won't Do That)" handlar om analsex.
Detta måste jag så klart gå till botten (I just did it again!) med.
Men nu, när fredagseftermiddagen försynt knackar mig på axeln med löften om vin, avkoppling, Texas Hold 'Em och livsglädje, har jag slutligen lyckats färdigställa fyra recensioner plus artiklar om Steel Panther (ska eventuellt lägga upp textflagor från deras album här, det är det sjukaste jag har hört och sett), Nuclear Blast och den digitala distributionens nutid och framtid samt Jeff Scott Sotos nya grymma projekt W.E.T. (borde absolut vara din kopp te, doctor!).
Känner mig stolt över detta och blottar därmed min beiga ryggtavla för att invänta dunkarna från de bloggläsare som, enligt all rimlig logik, bara borde bli färre och färre.
Väntar fortfarande (!!!) på besked om en eventuell Bon Jovi-intervju, men på måndag ska jag i alla fall telefontampas med hela världens köttfärslimpa.
Min granne och Ploog, Christian, har valt att totalsvälja den helt, helt, helt fantastiska konspirationsteorin om att monstertryckaren (see what I did there?) "I'd Do Anything For Love (But I Won't Do That)" handlar om analsex.
Detta måste jag så klart gå till botten (I just did it again!) med.
Recensioner – SRM #66
Babylon Bombs – ”Babylon’s Burning” 9P (CD)
DEAF & DUMB, SOUND POLLUTION
Ända sedan jag hörde Babylon Bombs förra platta ”Doin’ You Nasty” för första gången, har jag längtat efter uppföljaren. ”Doin’ You Nasty” var långt ifrån fullkomlig – tvärtom innehöll den en hel del skavanker och stukningar – men där fanns ändå en unik potential. Råämnet Babylon Bombs fascinerade mig.
Vad skulle de kunna göra med en produktion som fått lyfta lite mer skrot? Kunde Dani förädla sitt låtskrivande? Var det möjligt att skicka upp lägstanivån ett par hack?
Svaret på alla dessa frågor är en cirkelformad plastbit som heter ”Babylon’s Burning”. Skivan är beviset på hur man växlar in glimrande talang och får tillbaka ett rättvisande resultat.
Det är så här det ser ut när Steven Gerrard daskar till en läderboll med högervristen. Det är så här det gnistrar på bioduken när Cristoph Waltz porträtterar SS-gangstern Hans Landa i ”Inglorious Basterds”. Det är så här det känns när en Rubiks kub går ut (antar jag). Det är, med andra ord, rätt så perfekt.
”Doin’ You Nasty” hade en hel del skräpspår, även om enstaka låtar, som ”Hometown Hero” och ”Jaded Heart”, kunde sätta en förfest i brand. Nu är den där klyftan borta. Överspacklad.
”Babylon’s Burning” har toppar höga som telefonmaster, och de små, små dippar som finns (”Angel Eyes”, ”Fade Away”) är inte djupare än en kupad handflata.
Babylon Bombs har tagit ett steg bort från Poison och ett steg närmare Aerosmith och Skid Row. ”Liberation” är en anthem med huggtänder, ”Anywhere The Wind Blows” är nagellacket på Tom Kiefers vänstra ringfinger när han spelar slide guitar i ”Fallin’ Apart At The Seams”, och refrängen i ”Rattle My Bones” är så stark och ådrig att den borde genomgå ett dopingtest.
Chris Laney har också belönat albumet med en produktion i absolut världsklass. Soundet är tyngre, styvare och klarare på samma gång. Dessutom visar Laney prov på frejdig snickarglädje framför mixerbordet när han slänger in stråkar, munspel, feta körer, strategiskt elpianoklink och – en triangel.
Sisådär 2 500 år efter de hängande trädgårdarna slår Babylon till med ett nytt litet underverk. Det är ganska så fantastiskt.
Mama Kin – ”In The City” 5P (CD)
LEON, SOUND POLLUTION
Jag uppskattar Mama Kins ambition att fokusera på musiken. Att inte krångla till saker, att inte spä ut låtar med solon och krystade partier.
Jag diggar också att ”In The City” på något sätt är som en fet spruta laddad med Paul Stanley. Att lyssna på skivan är att låta sig uppfyllas av Paul Stanley, bildligt. Inte bara för att musiken är ett rusigt mischmasch av Stanleys soloplatta ”Live To Win” och Kiss glada 80-tal – utan framför allt för att sångaren Wards ton är skrämmande lik den stjärnsminkade frontmannens.
Men det bär inte hela vägen. Inledande ”Badge And A Gun” är skön, liksom andra spåret ”In The City”. Men i ”You Belong To Me” havererar det. Den har en förnämlig refräng, men de omständliga bryggorna kapar tyvärr låtens halspulsåder. Flytet hackas sönder, och efter det hittar Mama Kin aldrig riktigt tillbaka till inledningens iver och kvalitet.
Några ord måste också tillägnas de tröttsamma texterna. Vi håller ju inte på med varken atomfysik eller poesi här, men jag tycker ändå att även hårdrockslyssnaren måste sätta upp vissa minimikrav.
Exempel på textrader som inte kvalificerar: 1. ”Lock up your daughters, ’cause we ain’t fooling around”; 2. ”I don’t mean to brag, but baby I can turn you on”; 3. “Spitting like a cobra while she’s doing her thing”.
"Idol"-Ola.
Star Rats – ”Screw The Consequences” 2P (CD)
SWEDMETAL, SOUND POLLUTION
Okej. Och hur tänkte de här? Danska Star Rats tredje platta är ett häpnadsväckande hafsverk. Man brukar säga att saker går in genom ena öret och ut genom det andra – men jag tror inte att dessa magra kompositioner ens orkar in i förstaläget.
Stilmässigt rör det sig om ett vattnigt, lätt punkigt Velvet Revolver-stök. Ljudet smockar på, den nyrekryterade svenske sångaren Magnus (går också under namnet Mr Whattafuck – inte okej) ska ha plus för sin sånginsats och amerikanska accent. Men vad hjälper det när låtmaterialet är lika ihåligt som ett vindskydd?
Den hjärndöda punkcovern på Bon Jovis ”I’ll Be There For You” kostar ett extra poäng, ta mig fan. Det är nog den sämsta idé jag stött på sedan 00-talets Skid Row tolkade sin egen ”I Remeber You” – i ”I Remember You Two”.
Nä, låt New Found Glory ödsla tid på det där, så kan väl världens resterande band syssla med det vi normalt brukar referera till som musik. Okej? Okej.
Stars Of The Silverscreen – ”Stars Of The Silverscreen” 4P (CD)
TWILIGHT, BORDER
Det albumdebuterande Umeå-bandet beskriver sin musik som en blandning av 70-talsrock och punk. Men jag vet inte. Det är ganska svårt att dra raka streck tillbaka till uppenbara referenser, men om man tänker sig en mix av så vitt skilda akter som the Hellacopters, Bad Cash Quartet, Gluecifer, Broder Daniel och ett 90-talsbökigt Oasis så är man på rätt spår.
Stars Of The Silverscreen har definitivt något sorts anlag för låtskapande. Simpel rock och indiepop har väl sällan legat med varandra på ett så oskyddat men ändå naturligt sätt. Det finns emellertid ett stort, kliande problem – nämligen produktionen.
Jag är ju av övertygelsen att vassa melodier ska lyftas fram, inte förpackas i skrammel och malande. Men tyvärr är det precis vad som händer här.
Det är som att de olika instrumenten slåss om uppmärksamheten – och någonstans i oväsendet kan man näppeligen urskilja hur sångaren K.J. lönlöst försöker förmedla vad som egentligen är ganska skarpa tonslingor.
Def Leppard (ÅTERUTGÅVOR)
UNIVERSAL, "ROCK OF AGES"
IMMORTAL, BAM
Def Leppard nämns ofta som ett definierande band för 80-talsrocken. Och det är de ju, i den aspekten att de bombade sönder radion med hits, hade mjuktuffa riff och såg ut som kvinnor. Men på sätt och vis huserade de alltid i en helt egen genre.
Sheffield-bandet skapade ett oefterhärmligt sound med sina loopande gitarrslingor, sångaren Joe Elliots förmåga att obehindrat klättra mellan repigt mellanregister och honungslen falsett, och – förstås – sina trumpålägg. Som den brittiske journalisten Jon Holmes skriver i sin briljanta samling skrönor ”Rock Star Babylon”: Rick Allen är fortfarande den ende trummisen i världen som kan få en virveltrumma att låta som att en noshörning stångar ner en vägg.
Lagom till tredje plattan ”Pyromania” 6p (1983) hade gruppen, mycket tack vare producenten John ”Mutt” Lange, snickrat färdigt på sin ljudbild. De hade blivit Def Leppard, som vi känner och älskar dem.
När skivan nu återutges ommastrad kan man konstatera att den innehåller ganska mycket skit. Den har snärtiga öppningen ”Rock! Rock! (Till You Drop)”, visst. Den har alldeles oemotståndliga ”Stagefright”, absolut. Framför allt har den de två signaturmelodierna ”Photograph” och ” Rock Of Ages” – men i det här dubbel-CD-paketet lyssnar jag ändå hellre på det trevliga extramaterialet.
Den andra skivan innehåller nämligen en konsert från The Forum i Los Angeles, inspelad 1983. Ljudet är glasklart och bandet är hungrigt. För den som gillar tidiga Leppard är det en avtäckt skattkista.
”Adrenalize” 8p (1992) är en mycket jämnare enhet än ”Pyromania”, även om den förstås inte är livsomvälvande likt ”Hysteria” (som också finns återutgiven i den här skojiga serien). Bottennappen är få eller icke-existerande, hitsen – ”Let’s Get Rocked”, ”Heaven Is”, ”Make Love Like A Man”, ”Have You Ever Needed Someone So Bad” – är vitala än idag.
Extramaterialet är även här lyssningsvärt: bra liveupptagningar, en evighetslång cover på Rolling Stones ”You Can’t Always Get What You Want” och den där akustiska versionen av ”Two Steps Behind” som Def Leppard slänger med så fort de får chansen.
DVD:n ”Rock Of Ages” 2p, som samlar bandets promovideor, finns det däremot ingen anledning att slösa varken tid eller trycksvärta på. Rockvideos från 80-talet har – både bokstavligt och bildligt, faktiskt – ofta ett lamt skimmer runt sig. Och just Def Leppards är anmärkningsvärt usla. ”Rocket” är någorlunda ball, resten är tortyr.
Recensioner publicerade i Sweden Rock Magazine #66.
DEAF & DUMB, SOUND POLLUTION
Ända sedan jag hörde Babylon Bombs förra platta ”Doin’ You Nasty” för första gången, har jag längtat efter uppföljaren. ”Doin’ You Nasty” var långt ifrån fullkomlig – tvärtom innehöll den en hel del skavanker och stukningar – men där fanns ändå en unik potential. Råämnet Babylon Bombs fascinerade mig.
Vad skulle de kunna göra med en produktion som fått lyfta lite mer skrot? Kunde Dani förädla sitt låtskrivande? Var det möjligt att skicka upp lägstanivån ett par hack?
Svaret på alla dessa frågor är en cirkelformad plastbit som heter ”Babylon’s Burning”. Skivan är beviset på hur man växlar in glimrande talang och får tillbaka ett rättvisande resultat.
Det är så här det ser ut när Steven Gerrard daskar till en läderboll med högervristen. Det är så här det gnistrar på bioduken när Cristoph Waltz porträtterar SS-gangstern Hans Landa i ”Inglorious Basterds”. Det är så här det känns när en Rubiks kub går ut (antar jag). Det är, med andra ord, rätt så perfekt.
”Doin’ You Nasty” hade en hel del skräpspår, även om enstaka låtar, som ”Hometown Hero” och ”Jaded Heart”, kunde sätta en förfest i brand. Nu är den där klyftan borta. Överspacklad.
”Babylon’s Burning” har toppar höga som telefonmaster, och de små, små dippar som finns (”Angel Eyes”, ”Fade Away”) är inte djupare än en kupad handflata.
Babylon Bombs har tagit ett steg bort från Poison och ett steg närmare Aerosmith och Skid Row. ”Liberation” är en anthem med huggtänder, ”Anywhere The Wind Blows” är nagellacket på Tom Kiefers vänstra ringfinger när han spelar slide guitar i ”Fallin’ Apart At The Seams”, och refrängen i ”Rattle My Bones” är så stark och ådrig att den borde genomgå ett dopingtest.
Chris Laney har också belönat albumet med en produktion i absolut världsklass. Soundet är tyngre, styvare och klarare på samma gång. Dessutom visar Laney prov på frejdig snickarglädje framför mixerbordet när han slänger in stråkar, munspel, feta körer, strategiskt elpianoklink och – en triangel.
Sisådär 2 500 år efter de hängande trädgårdarna slår Babylon till med ett nytt litet underverk. Det är ganska så fantastiskt.
Mama Kin – ”In The City” 5P (CD)
LEON, SOUND POLLUTION
Jag uppskattar Mama Kins ambition att fokusera på musiken. Att inte krångla till saker, att inte spä ut låtar med solon och krystade partier.
Jag diggar också att ”In The City” på något sätt är som en fet spruta laddad med Paul Stanley. Att lyssna på skivan är att låta sig uppfyllas av Paul Stanley, bildligt. Inte bara för att musiken är ett rusigt mischmasch av Stanleys soloplatta ”Live To Win” och Kiss glada 80-tal – utan framför allt för att sångaren Wards ton är skrämmande lik den stjärnsminkade frontmannens.
Men det bär inte hela vägen. Inledande ”Badge And A Gun” är skön, liksom andra spåret ”In The City”. Men i ”You Belong To Me” havererar det. Den har en förnämlig refräng, men de omständliga bryggorna kapar tyvärr låtens halspulsåder. Flytet hackas sönder, och efter det hittar Mama Kin aldrig riktigt tillbaka till inledningens iver och kvalitet.
Några ord måste också tillägnas de tröttsamma texterna. Vi håller ju inte på med varken atomfysik eller poesi här, men jag tycker ändå att även hårdrockslyssnaren måste sätta upp vissa minimikrav.
Exempel på textrader som inte kvalificerar: 1. ”Lock up your daughters, ’cause we ain’t fooling around”; 2. ”I don’t mean to brag, but baby I can turn you on”; 3. “Spitting like a cobra while she’s doing her thing”.
"Idol"-Ola.
Star Rats – ”Screw The Consequences” 2P (CD)
SWEDMETAL, SOUND POLLUTION
Okej. Och hur tänkte de här? Danska Star Rats tredje platta är ett häpnadsväckande hafsverk. Man brukar säga att saker går in genom ena öret och ut genom det andra – men jag tror inte att dessa magra kompositioner ens orkar in i förstaläget.
Stilmässigt rör det sig om ett vattnigt, lätt punkigt Velvet Revolver-stök. Ljudet smockar på, den nyrekryterade svenske sångaren Magnus (går också under namnet Mr Whattafuck – inte okej) ska ha plus för sin sånginsats och amerikanska accent. Men vad hjälper det när låtmaterialet är lika ihåligt som ett vindskydd?
Den hjärndöda punkcovern på Bon Jovis ”I’ll Be There For You” kostar ett extra poäng, ta mig fan. Det är nog den sämsta idé jag stött på sedan 00-talets Skid Row tolkade sin egen ”I Remeber You” – i ”I Remember You Two”.
Nä, låt New Found Glory ödsla tid på det där, så kan väl världens resterande band syssla med det vi normalt brukar referera till som musik. Okej? Okej.
Stars Of The Silverscreen – ”Stars Of The Silverscreen” 4P (CD)
TWILIGHT, BORDER
Det albumdebuterande Umeå-bandet beskriver sin musik som en blandning av 70-talsrock och punk. Men jag vet inte. Det är ganska svårt att dra raka streck tillbaka till uppenbara referenser, men om man tänker sig en mix av så vitt skilda akter som the Hellacopters, Bad Cash Quartet, Gluecifer, Broder Daniel och ett 90-talsbökigt Oasis så är man på rätt spår.
Stars Of The Silverscreen har definitivt något sorts anlag för låtskapande. Simpel rock och indiepop har väl sällan legat med varandra på ett så oskyddat men ändå naturligt sätt. Det finns emellertid ett stort, kliande problem – nämligen produktionen.
Jag är ju av övertygelsen att vassa melodier ska lyftas fram, inte förpackas i skrammel och malande. Men tyvärr är det precis vad som händer här.
Det är som att de olika instrumenten slåss om uppmärksamheten – och någonstans i oväsendet kan man näppeligen urskilja hur sångaren K.J. lönlöst försöker förmedla vad som egentligen är ganska skarpa tonslingor.
Def Leppard (ÅTERUTGÅVOR)
UNIVERSAL, "ROCK OF AGES"
IMMORTAL, BAM
Def Leppard nämns ofta som ett definierande band för 80-talsrocken. Och det är de ju, i den aspekten att de bombade sönder radion med hits, hade mjuktuffa riff och såg ut som kvinnor. Men på sätt och vis huserade de alltid i en helt egen genre.
Sheffield-bandet skapade ett oefterhärmligt sound med sina loopande gitarrslingor, sångaren Joe Elliots förmåga att obehindrat klättra mellan repigt mellanregister och honungslen falsett, och – förstås – sina trumpålägg. Som den brittiske journalisten Jon Holmes skriver i sin briljanta samling skrönor ”Rock Star Babylon”: Rick Allen är fortfarande den ende trummisen i världen som kan få en virveltrumma att låta som att en noshörning stångar ner en vägg.
Lagom till tredje plattan ”Pyromania” 6p (1983) hade gruppen, mycket tack vare producenten John ”Mutt” Lange, snickrat färdigt på sin ljudbild. De hade blivit Def Leppard, som vi känner och älskar dem.
När skivan nu återutges ommastrad kan man konstatera att den innehåller ganska mycket skit. Den har snärtiga öppningen ”Rock! Rock! (Till You Drop)”, visst. Den har alldeles oemotståndliga ”Stagefright”, absolut. Framför allt har den de två signaturmelodierna ”Photograph” och ” Rock Of Ages” – men i det här dubbel-CD-paketet lyssnar jag ändå hellre på det trevliga extramaterialet.
Den andra skivan innehåller nämligen en konsert från The Forum i Los Angeles, inspelad 1983. Ljudet är glasklart och bandet är hungrigt. För den som gillar tidiga Leppard är det en avtäckt skattkista.
”Adrenalize” 8p (1992) är en mycket jämnare enhet än ”Pyromania”, även om den förstås inte är livsomvälvande likt ”Hysteria” (som också finns återutgiven i den här skojiga serien). Bottennappen är få eller icke-existerande, hitsen – ”Let’s Get Rocked”, ”Heaven Is”, ”Make Love Like A Man”, ”Have You Ever Needed Someone So Bad” – är vitala än idag.
Extramaterialet är även här lyssningsvärt: bra liveupptagningar, en evighetslång cover på Rolling Stones ”You Can’t Always Get What You Want” och den där akustiska versionen av ”Two Steps Behind” som Def Leppard slänger med så fort de får chansen.
DVD:n ”Rock Of Ages” 2p, som samlar bandets promovideor, finns det däremot ingen anledning att slösa varken tid eller trycksvärta på. Rockvideos från 80-talet har – både bokstavligt och bildligt, faktiskt – ofta ett lamt skimmer runt sig. Och just Def Leppards är anmärkningsvärt usla. ”Rocket” är någorlunda ball, resten är tortyr.
Recensioner publicerade i Sweden Rock Magazine #66.
torsdag 29 oktober 2009
All work and no play makes Emil a dull boy
Var nog lite snabb att döma ett par av låtarna. "When We Were Beautiful", "Thorn In My Side" och "Brokenpromiseland" håller på att spricka av växtvärk för tillfället.
De kommer nog aldrig att utkristallisera sig till de största favoriterna på plattan – men de håller fortfarande hög klass.
Jag tror bara att de bleknar i konkurrensen. Hade de släppts på någon av de tidigare 00-plattorna så hade jag nog haft ett annat perspektiv.
Särskilt "When We Were Beautiful" är episk.
Men jag förstår fortfarande inte "Fast Cars" och, i synnerhet, "Live Before You Die". Låtens existens är lika meningslös som "Idol"-Olas.
Och så måste jag ändå säga att det är lite synd med "Livin' On A Prayer"-basen i "Work For The Working Man". Jag stör mig inte på den personligen, men det är som att blotta en öm punkt för alla kritiker. Där kommer de att sticka in sina nyslipade svärd. Så enkelt, så dumt.
Enligt Richie är plagiatet ett medvetet drag; det ska påminna om de gamla kärva tiderna i arbetarstatens heartland och alltså anspela på textkontexten i brottarhiten från 1986.
Men det kommer ju inte kritikerna att förstå. Det kommer att bli den vanliga visan om att de inte kan förnya sig och att de är hopplöst ute.
Tur att man själv i alla fall kan dra sitt strå till stacken där, även om det kanske inte är i den mest trendsättande av publikationer.
Om ni vill ha plattan får ni hojta, för övrigt. Ni vet hur ni får tag på mig.
Nu: packning, för helvete.
De kommer nog aldrig att utkristallisera sig till de största favoriterna på plattan – men de håller fortfarande hög klass.
Jag tror bara att de bleknar i konkurrensen. Hade de släppts på någon av de tidigare 00-plattorna så hade jag nog haft ett annat perspektiv.
Särskilt "When We Were Beautiful" är episk.
Men jag förstår fortfarande inte "Fast Cars" och, i synnerhet, "Live Before You Die". Låtens existens är lika meningslös som "Idol"-Olas.
Och så måste jag ändå säga att det är lite synd med "Livin' On A Prayer"-basen i "Work For The Working Man". Jag stör mig inte på den personligen, men det är som att blotta en öm punkt för alla kritiker. Där kommer de att sticka in sina nyslipade svärd. Så enkelt, så dumt.
Enligt Richie är plagiatet ett medvetet drag; det ska påminna om de gamla kärva tiderna i arbetarstatens heartland och alltså anspela på textkontexten i brottarhiten från 1986.
Men det kommer ju inte kritikerna att förstå. Det kommer att bli den vanliga visan om att de inte kan förnya sig och att de är hopplöst ute.
Tur att man själv i alla fall kan dra sitt strå till stacken där, även om det kanske inte är i den mest trendsättande av publikationer.
Om ni vill ha plattan får ni hojta, för övrigt. Ni vet hur ni får tag på mig.
Nu: packning, för helvete.
onsdag 28 oktober 2009
The Circle Of Trust
Busy day.
Var i skolan okristligt tidigt (åjo, 09.00) och avslutade ännu en delkurs. Halva terminen över. Fan, tiden sprintar iväg.
Sedan två telefonintervjuer i eftermiddag – 1) för allmänheten ointressant snubbe på Nuclear Blast, 2) Jeff Scott Soto – och nu är det strax releaseparty för Babylon Bombs på Debaser Slussen.
Imorgon åker jag hem, hoppas jag, för en snabbvisit. Svenska Buss har givetvis valt att drämma en slägga i sin databas just idag, men förhoppningsvis löser det sig snart. För tillfället är det dessvärre kaos, varken hemsida eller telefonlinjer funktionerar.
Men. Jag lämnar er förstås inte utan en ytlig, ihålig, framhastad låt-för-låt-recension av "The Circle". (Ja, det här inlägget är för närmast sörjande.)
Off we go.
"We Weren't Born To Follow": Är lite ambivalent. Eller lite "Lily Allen", som man tydligen säger numera. Solid men verkligen super-safe låt. Den har trippla regnrockar och är insmord i hitvänligt glidmedel. Så utstuderat klassisk och klyschig förstasingel av 00-Jovi. Men man sväljer ju den som vatten till en värktablett.
"When We Were Beautiful": Tja. Också vettig, men inte riktigt det sensationella anthem-monster som en del vill få det till. Jag gillar körerna som populärt kallas "tribal chanting" på mitt forumhak. Det vilar ett klädsamt ödesmättat drag över den. U2- och Coldplay-influenserna framträder för första – men långtifrån sista – gången. Suggestiv.
"Work For The Working Man": Den uppenbara förstasingeln som Jon inte såg för alla mallar och ritningar över den vattenkammade och radiostyrda "Follow". Men detta är ju verkligen the shit (för att använda ett uttryck som jag egentligen hatar). Helt enastående låt. 80-talets Bon Jovi i okonstlad, oforcerad men ändå modern förpackning, väldigt sällsynt. Men det skulle ju naturligtvis ha varit ett strimlande solo efter den fantastiska uppbyggnaden i det som vi kallar stick, de engelskspråkiga kallar bridge!
"Superman Tonight": Supertypisk Jon Bon-text med all den cheddarost, nostalgi och tryggt genuin värme det innebär. Ännu en urstark refräng. Om det här klassas som ballad så är det gruppens bästa sen "(It's Hard) Letting You Go".
"Bullet": Härligt "Chinese Democracy"-överproducerad rocker i bitterljuv "Damned"-moll. Richie dominerar med bedårande stämmor och ett solo som zickzackar sig in i hjärtat. Jon på maracas live?
"Thorn In My Side": Nja, inte övertygad. På något sätt är det här arketypen av en post-00-Jovi-filler, och det är förstås negativt. Känns lite som en "Have A Nice Day"-rest.
"Live Before You Die": Totalt poänglös by-numbers-ballad. Next.
"Brokenpromiseland": Jon tog med sig lånekortet in i iTunes-biblioteket och kom ut med – Coldplays "Viva La Vida"-stråkar! Lär bli förseningsavgift på den. Annars angenäm, habil. Men inte riktigt den fyrverkeripjäs jag hoppades på när Amazon la ut de där 30-sekundersklippen. Arrangemanget är oerhört, körerna hänför. Men refrängen sjunker in istället för att ta ett kliv upp. Too bad.
"Love's The Only Rule": Överjävlig refräng. Magisk. Är inte helt bekväm med de eurotechno-doftande syntharna, måste erkänna det. Varför ska de använda en trummaskin när de har Tico? Jag förstår inte det. Hade tagit honom ganska exakt en cigg att lägga en livs levande bastrumma där i introt istället. Och det hade låtit fan så mycket bättre. Men jag kommer att vänja mig – låten kommer nog att bli rätt så magnifik med lite mer tid. Hoppas jag.
"Fast Cars": From som en skock får. Gullig, ullig, bräkande. Intetsägande.
"Happy Now": Japp, ännu en låt som direkt kvalar in på en imaginär "Bon Jovi: Greatest Hits" över det senaste decenniet. Toppen på alla punkter, refrängen stinker av ångestriden desperation. Ytterligare ett bevis på att gruppen har vågat gå utanför det väl invanda ackordföljdsmönstret som har genomsyrat de senaste plattorna – och det har gett resultat som fan. Det finns en uppriktig vilja i det här. Förbannat bra.
"Learn To Love": Jadå, för helvete. Var inte direkt golvad inledningsvis, men den växer flera kubikmeter varje gång jag lyssnar på den. Snart ryms den inte på mina 56 kvadrat längre; jag får förvara den i Svandammsparken. Jagande vocals, stilren produktion, förtrollande outro. En genomtrevlig upplevelse.
MED RESERVATION FÖR ÄNDRINGAR.
"Idol"-Ola.
Var i skolan okristligt tidigt (åjo, 09.00) och avslutade ännu en delkurs. Halva terminen över. Fan, tiden sprintar iväg.
Sedan två telefonintervjuer i eftermiddag – 1) för allmänheten ointressant snubbe på Nuclear Blast, 2) Jeff Scott Soto – och nu är det strax releaseparty för Babylon Bombs på Debaser Slussen.
Imorgon åker jag hem, hoppas jag, för en snabbvisit. Svenska Buss har givetvis valt att drämma en slägga i sin databas just idag, men förhoppningsvis löser det sig snart. För tillfället är det dessvärre kaos, varken hemsida eller telefonlinjer funktionerar.
Men. Jag lämnar er förstås inte utan en ytlig, ihålig, framhastad låt-för-låt-recension av "The Circle". (Ja, det här inlägget är för närmast sörjande.)
Off we go.
"We Weren't Born To Follow": Är lite ambivalent. Eller lite "Lily Allen", som man tydligen säger numera. Solid men verkligen super-safe låt. Den har trippla regnrockar och är insmord i hitvänligt glidmedel. Så utstuderat klassisk och klyschig förstasingel av 00-Jovi. Men man sväljer ju den som vatten till en värktablett.
"When We Were Beautiful": Tja. Också vettig, men inte riktigt det sensationella anthem-monster som en del vill få det till. Jag gillar körerna som populärt kallas "tribal chanting" på mitt forumhak. Det vilar ett klädsamt ödesmättat drag över den. U2- och Coldplay-influenserna framträder för första – men långtifrån sista – gången. Suggestiv.
"Work For The Working Man": Den uppenbara förstasingeln som Jon inte såg för alla mallar och ritningar över den vattenkammade och radiostyrda "Follow". Men detta är ju verkligen the shit (för att använda ett uttryck som jag egentligen hatar). Helt enastående låt. 80-talets Bon Jovi i okonstlad, oforcerad men ändå modern förpackning, väldigt sällsynt. Men det skulle ju naturligtvis ha varit ett strimlande solo efter den fantastiska uppbyggnaden i det som vi kallar stick, de engelskspråkiga kallar bridge!
"Superman Tonight": Supertypisk Jon Bon-text med all den cheddarost, nostalgi och tryggt genuin värme det innebär. Ännu en urstark refräng. Om det här klassas som ballad så är det gruppens bästa sen "(It's Hard) Letting You Go".
"Bullet": Härligt "Chinese Democracy"-överproducerad rocker i bitterljuv "Damned"-moll. Richie dominerar med bedårande stämmor och ett solo som zickzackar sig in i hjärtat. Jon på maracas live?
"Thorn In My Side": Nja, inte övertygad. På något sätt är det här arketypen av en post-00-Jovi-filler, och det är förstås negativt. Känns lite som en "Have A Nice Day"-rest.
"Live Before You Die": Totalt poänglös by-numbers-ballad. Next.
"Brokenpromiseland": Jon tog med sig lånekortet in i iTunes-biblioteket och kom ut med – Coldplays "Viva La Vida"-stråkar! Lär bli förseningsavgift på den. Annars angenäm, habil. Men inte riktigt den fyrverkeripjäs jag hoppades på när Amazon la ut de där 30-sekundersklippen. Arrangemanget är oerhört, körerna hänför. Men refrängen sjunker in istället för att ta ett kliv upp. Too bad.
"Love's The Only Rule": Överjävlig refräng. Magisk. Är inte helt bekväm med de eurotechno-doftande syntharna, måste erkänna det. Varför ska de använda en trummaskin när de har Tico? Jag förstår inte det. Hade tagit honom ganska exakt en cigg att lägga en livs levande bastrumma där i introt istället. Och det hade låtit fan så mycket bättre. Men jag kommer att vänja mig – låten kommer nog att bli rätt så magnifik med lite mer tid. Hoppas jag.
"Fast Cars": From som en skock får. Gullig, ullig, bräkande. Intetsägande.
"Happy Now": Japp, ännu en låt som direkt kvalar in på en imaginär "Bon Jovi: Greatest Hits" över det senaste decenniet. Toppen på alla punkter, refrängen stinker av ångestriden desperation. Ytterligare ett bevis på att gruppen har vågat gå utanför det väl invanda ackordföljdsmönstret som har genomsyrat de senaste plattorna – och det har gett resultat som fan. Det finns en uppriktig vilja i det här. Förbannat bra.
"Learn To Love": Jadå, för helvete. Var inte direkt golvad inledningsvis, men den växer flera kubikmeter varje gång jag lyssnar på den. Snart ryms den inte på mina 56 kvadrat längre; jag får förvara den i Svandammsparken. Jagande vocals, stilren produktion, förtrollande outro. En genomtrevlig upplevelse.
MED RESERVATION FÖR ÄNDRINGAR.
"Idol"-Ola.
tisdag 27 oktober 2009
The Circle
Och den 27 oktober 2009 går till historien som dagen då Bon Jovis, inte "Idol"-Olas, kommande album slutligen läckte.
Mer om detta imorgon.
Mer om detta imorgon.
torsdag 15 oktober 2009
"Idol"-Ola tar avstånd från "Idol"-Ola
Läser just nu Neil Strauss paranoida "Emergency". 160 sidor in i boken kan jag inte påstå att den ens är i närheten av hans tidigare verk, men det kanske tar sig.
Sanningen är i alla fall att jag börjar bli paranoid själv. Alla företag hatar mig, särskilt de som sysslar med elektronik. Så fort jag kommer i närheten av en högteknologisk manick så bara vissnar den.
Jag vågar nästan inte investera pengar i elektronisk apparatur längre. Ni tror att jag överdriver, men det gör jag inte. Som Kurt Cobain sa:
– Att man är paranoid betyder inte nödvändigtvis att man inte är förföljd.
ComHem känner ni till. För tillfället flyter allt hyfsat, men man vet aldrig när de plockar fram voodoodockan föreställande Ebbe Slim (that would be me) och kör en hockeyklubba genom urinröret på den. Det är en gnagande oro.
Min mobiltelefon stänger numera av sig själv som om den vore "Idol"-Olas intellekt (se nedan), och på senare tid har dessutom både min iPod och min laptop somnat in med en narkoleptikers oförutsägbarhet. Och utan att riva upp det hela ännu en gång vill jag bara säga:
Köp aldrig en Acer. Ingenting gott kan komma ur att använda en Acer-dator. Det är min empiriska sanning.
Satans jävla idioter.
Sen är det kul med "Idol"-Ola. "Idol"-Ola vill ju inte längre kallas för "Idol"-Ola. Trots att alla vet att "Idol"-Ola alltid kommer att vara "Idol"-Ola.
Men "Idol"-Ola anser nu att han är för stor för smeknamnet "Idol"-Ola. Det har "Idol"-Ola förklarat i diverse medier. "Idol"-Ola har lämnat "Idol" och gått vidare till überkreddiga musiksammanhang som Melodifestivalen och "Körslaget". "Idol"-Ola kanske hellre vill kallas "Körslaget"-Ola? Oklart.
Ingen i "Körslagets" produktion får kalla "Idol"-Ola "Idol"-Ola. Då blir "Idol"-Ola vansinnig.
Med anledning av detta tänker jag trycka in namnet "Idol"-Ola i vartenda blogginlägg. Från och med nu och... tja, så länge jag orkar.
Det är "Idol"-Ola värd.
Ja, jag hade egentligen storvulna ambitioner med det här inlägget, men det blir nog inte bättre än så här.
Ska dra ner till Pet Sounds Bar och delta i ett filmquiz. Jag kommer givetvis inte att bidra med något mer än ett dåligt ölsinne och nedlåtande skämt om motståndarlagen, men min vän och Ploog, Christian, har tjatat länge om det här.
Och nu har jag inte ens tid med en sedvanligt klatschig avslutning. Fuck.
Sanningen är i alla fall att jag börjar bli paranoid själv. Alla företag hatar mig, särskilt de som sysslar med elektronik. Så fort jag kommer i närheten av en högteknologisk manick så bara vissnar den.
Jag vågar nästan inte investera pengar i elektronisk apparatur längre. Ni tror att jag överdriver, men det gör jag inte. Som Kurt Cobain sa:
– Att man är paranoid betyder inte nödvändigtvis att man inte är förföljd.
ComHem känner ni till. För tillfället flyter allt hyfsat, men man vet aldrig när de plockar fram voodoodockan föreställande Ebbe Slim (that would be me) och kör en hockeyklubba genom urinröret på den. Det är en gnagande oro.
Min mobiltelefon stänger numera av sig själv som om den vore "Idol"-Olas intellekt (se nedan), och på senare tid har dessutom både min iPod och min laptop somnat in med en narkoleptikers oförutsägbarhet. Och utan att riva upp det hela ännu en gång vill jag bara säga:
Köp aldrig en Acer. Ingenting gott kan komma ur att använda en Acer-dator. Det är min empiriska sanning.
Satans jävla idioter.
Sen är det kul med "Idol"-Ola. "Idol"-Ola vill ju inte längre kallas för "Idol"-Ola. Trots att alla vet att "Idol"-Ola alltid kommer att vara "Idol"-Ola.
Men "Idol"-Ola anser nu att han är för stor för smeknamnet "Idol"-Ola. Det har "Idol"-Ola förklarat i diverse medier. "Idol"-Ola har lämnat "Idol" och gått vidare till überkreddiga musiksammanhang som Melodifestivalen och "Körslaget". "Idol"-Ola kanske hellre vill kallas "Körslaget"-Ola? Oklart.
Ingen i "Körslagets" produktion får kalla "Idol"-Ola "Idol"-Ola. Då blir "Idol"-Ola vansinnig.
Med anledning av detta tänker jag trycka in namnet "Idol"-Ola i vartenda blogginlägg. Från och med nu och... tja, så länge jag orkar.
Det är "Idol"-Ola värd.
Ja, jag hade egentligen storvulna ambitioner med det här inlägget, men det blir nog inte bättre än så här.
Ska dra ner till Pet Sounds Bar och delta i ett filmquiz. Jag kommer givetvis inte att bidra med något mer än ett dåligt ölsinne och nedlåtande skämt om motståndarlagen, men min vän och Ploog, Christian, har tjatat länge om det här.
Och nu har jag inte ens tid med en sedvanligt klatschig avslutning. Fuck.
torsdag 8 oktober 2009
Den Gamle Och Havet
Detta är ett sånt inlägg där jag bara ursäktar mig för att jag är en dålig bloggare och för att jag kommer att fortsätta vara det i några dagar till. Det finns verkligen ingen tid.
Lämnar er med en visuell hälsning från årets 6 oktober. 2008 firade jag födelsedag i Los Angeles, 2009 i Knutby. Bekymmersam utveckling.
Tack alla som postade hälsningar på Facebook.
Nu ska jag ut till havs. Sweden Rock-båten.
Lämnar er med en visuell hälsning från årets 6 oktober. 2008 firade jag födelsedag i Los Angeles, 2009 i Knutby. Bekymmersam utveckling.
Tack alla som postade hälsningar på Facebook.
Nu ska jag ut till havs. Sweden Rock-båten.
fredag 2 oktober 2009
Kommersen Kiss
Vi ville ha det bästa – men vad fick vi egentligen?
Jo, ett band som vill rocka hela natten och festa varje dag. Vi fick en lång succéhistoria om platåstövlar, skummande bloddregel och business, business, business.
Kort sagt: vi fick Kiss.
”You wanted the best… you’ve got the best! The hottest band in the world: Kiss!”
Med de orden öppnar Kiss sina konserter. Och trots att rockgruppen redan gjort flera officiella avskedsturnéer är det nu dags för ännu en svängom. Den 7 oktober släpps Sonic Boom, gruppens första studioalbum sedan 1998 års Psycho Circus, och därefter följer en höstturné i Nordamerika.
Fast – frågorna måste ställas även om de kanske skaver i de mest inbitna fansen:
Finns magin verkligen kvar? Har de något att säga längre? Handlar det ens om… musiken?
Kiss är hos allmänheten lika känt för sina olika gimmicks som för sin musik. Kostymerna och sminket, till exempel. Den brittiske journalisten Jon Holmes skriver i sin bok Rock Star Babylon att det ser ut som om en självmordsbombare ställt sig bredvid bandet och sprängt en maskeradbutik full av lycra och färgkritor i luften.
Ett annat populärt samtalsämne är basisten Gene Simmons överdimensionerade tunga. Ryktesfloran har fört med sig absurditeter som att han har låtit sy fast en kotunga på den. Eller att det rent av skulle vara hans avlidna farmors tunga som han applicerat på sin egen.
Andra konspirationsteoretiker menar att bandnamnet är en akronym för Knights In Satan’s Service, eller att de spetsiga S:en i logotypen skulle vara någon sorts flirt med Nazitysklands SS-organ.
Kiss är helt enkelt en institution som väcker känslor.
Men bakom den stora legenden finns en naiv rockstjärneambition som startade alltihop. Bakom Kiss finns två judiska pojkar och en gemensam dröm.
När Chaim Witz fyllt nio bestämde hans mamma att det var dags att lämna Israel och flytta till Brooklyn, New York. Chaim fick för enkelhetens skull det amerikanska namnet Gene Klein.
Genom musiken kom han i kontakt med gitarristen och sångaren Stanley Eisen, och när deras gemensamma band Wicked Lester inte kom någonstans så bröt sig Klein och Eisen ur och bildade Kiss 1972. I samma stund blev de också Gene Simmons och Paul Stanley. Etniskt klingande namn var inte direkt vanliga i rockmusiken på den tiden.
Genom annonser och auditions rekryterade de trummisen Peter Criss och gitarristen Ace Frehley, och därmed var en av musikhistoriens mest berömda kvartetter komplett.
1974 skivdebuterade gruppen med ett självbetitlat alster, men det var först när livedubbeln Alive! släpptes 1975 som Kiss fick retroaktiv utdelning. Albumet blev en monsterhit och har i dag sålt i tio miljoner exemplar världen över.
70-talet var en hyperproduktiv period för gruppen. Redan då la de grunden till sin mäktiga repertoar med låtar som Detroit Rock City, Rock And Roll All Nite, Shout It Out Loud, Beth och Love Gun.
Det är fortfarande detta decennium som gamla hårdrockare sitter och romantiserar över när Kiss storhet kommer upp till diskussion.
1980-talet såg åtskilliga medlemsbyten (bara Stanley och Simmons har varit med hela vägen) och hitlåten Heaven’s On Fire, 90-talet en uppmärksammad MTV Unplugged-spelning. Men 70-talets kreativa inferno är tveklöst det fundament som Kiss byggt sitt företagsimperium på.
Musikproducenten och Idol-domaren Andreas Carlsson har nämnt gruppen som en förebild när det gäller varumärkesprofilering.
– De driver ett bolag med 2500 licenser, från kondomer till gravkistor, lunchboxar, flipperspel, golfset, allting. Det är egentligen den situationen jag vill hamna i; man driver olika verksamheter men musiken är navet, sa han till Smålandsposten i fjol.
Och listan slutar inte där. Kiss-lakan, Kiss-gardiner, Kiss-skateboards, Kiss-actionfigurer, Kiss-julgranskulor… Rubbet. Verkligen rubbet. Det är något sorts merchandise-världsherravälde.
Nästa tillskott i familjen är alltså något så antikt som en cd. Den 7 oktober vet vi om Sonic Boom har någon musikalisk relevans, eller om den bara är ännu en väl marknadsförd produkt i mängden.
Gene Simmons är ju trots allt upphovsman till citatet:
– Den som myntade uttrycket ”pengar kan inte köpa kärlek eller lycka” tjänade uppenbarligen inte tillräckligt med pengar.
Text publicerad i Smålandsposten Galej den 2 oktober 2009.
Jo, ett band som vill rocka hela natten och festa varje dag. Vi fick en lång succéhistoria om platåstövlar, skummande bloddregel och business, business, business.
Kort sagt: vi fick Kiss.
”You wanted the best… you’ve got the best! The hottest band in the world: Kiss!”
Med de orden öppnar Kiss sina konserter. Och trots att rockgruppen redan gjort flera officiella avskedsturnéer är det nu dags för ännu en svängom. Den 7 oktober släpps Sonic Boom, gruppens första studioalbum sedan 1998 års Psycho Circus, och därefter följer en höstturné i Nordamerika.
Fast – frågorna måste ställas även om de kanske skaver i de mest inbitna fansen:
Finns magin verkligen kvar? Har de något att säga längre? Handlar det ens om… musiken?
Kiss är hos allmänheten lika känt för sina olika gimmicks som för sin musik. Kostymerna och sminket, till exempel. Den brittiske journalisten Jon Holmes skriver i sin bok Rock Star Babylon att det ser ut som om en självmordsbombare ställt sig bredvid bandet och sprängt en maskeradbutik full av lycra och färgkritor i luften.
Ett annat populärt samtalsämne är basisten Gene Simmons överdimensionerade tunga. Ryktesfloran har fört med sig absurditeter som att han har låtit sy fast en kotunga på den. Eller att det rent av skulle vara hans avlidna farmors tunga som han applicerat på sin egen.
Andra konspirationsteoretiker menar att bandnamnet är en akronym för Knights In Satan’s Service, eller att de spetsiga S:en i logotypen skulle vara någon sorts flirt med Nazitysklands SS-organ.
Kiss är helt enkelt en institution som väcker känslor.
Men bakom den stora legenden finns en naiv rockstjärneambition som startade alltihop. Bakom Kiss finns två judiska pojkar och en gemensam dröm.
När Chaim Witz fyllt nio bestämde hans mamma att det var dags att lämna Israel och flytta till Brooklyn, New York. Chaim fick för enkelhetens skull det amerikanska namnet Gene Klein.
Genom musiken kom han i kontakt med gitarristen och sångaren Stanley Eisen, och när deras gemensamma band Wicked Lester inte kom någonstans så bröt sig Klein och Eisen ur och bildade Kiss 1972. I samma stund blev de också Gene Simmons och Paul Stanley. Etniskt klingande namn var inte direkt vanliga i rockmusiken på den tiden.
Genom annonser och auditions rekryterade de trummisen Peter Criss och gitarristen Ace Frehley, och därmed var en av musikhistoriens mest berömda kvartetter komplett.
1974 skivdebuterade gruppen med ett självbetitlat alster, men det var först när livedubbeln Alive! släpptes 1975 som Kiss fick retroaktiv utdelning. Albumet blev en monsterhit och har i dag sålt i tio miljoner exemplar världen över.
70-talet var en hyperproduktiv period för gruppen. Redan då la de grunden till sin mäktiga repertoar med låtar som Detroit Rock City, Rock And Roll All Nite, Shout It Out Loud, Beth och Love Gun.
Det är fortfarande detta decennium som gamla hårdrockare sitter och romantiserar över när Kiss storhet kommer upp till diskussion.
1980-talet såg åtskilliga medlemsbyten (bara Stanley och Simmons har varit med hela vägen) och hitlåten Heaven’s On Fire, 90-talet en uppmärksammad MTV Unplugged-spelning. Men 70-talets kreativa inferno är tveklöst det fundament som Kiss byggt sitt företagsimperium på.
Musikproducenten och Idol-domaren Andreas Carlsson har nämnt gruppen som en förebild när det gäller varumärkesprofilering.
– De driver ett bolag med 2500 licenser, från kondomer till gravkistor, lunchboxar, flipperspel, golfset, allting. Det är egentligen den situationen jag vill hamna i; man driver olika verksamheter men musiken är navet, sa han till Smålandsposten i fjol.
Och listan slutar inte där. Kiss-lakan, Kiss-gardiner, Kiss-skateboards, Kiss-actionfigurer, Kiss-julgranskulor… Rubbet. Verkligen rubbet. Det är något sorts merchandise-världsherravälde.
Nästa tillskott i familjen är alltså något så antikt som en cd. Den 7 oktober vet vi om Sonic Boom har någon musikalisk relevans, eller om den bara är ännu en väl marknadsförd produkt i mängden.
Gene Simmons är ju trots allt upphovsman till citatet:
– Den som myntade uttrycket ”pengar kan inte köpa kärlek eller lycka” tjänade uppenbarligen inte tillräckligt med pengar.
Text publicerad i Smålandsposten Galej den 2 oktober 2009.
torsdag 1 oktober 2009
Saker jag noterade i dagens Metro
1. Christer Petterssons gamla boots har sålts för 7 000 spänn på Tradera. Säger ganska mycket om vart dagens kändiscentrerade samhälle är på väg: mot helvetet.
2. Glenn Strömberg har med sig världsmästaren i pizzabakning, Antonia Polzella, till "Söderhallarnas dagar" i helgen. "Se deras show!", uppmanar annonsen. Man blir lite nyfiken på Glenn Strömbergs roll i det hela. Och det fatum att han "har med sig" bagarn. Kan inte Polzella gå själv?
3. Mer på avdelningen nätauktioner: Brittiska Zoe Pemberton la ut sin mormor på eBay. Zoe beskrev henne som "kramgo" och "retsam". Efter 27 bud var priset uppe i 20 000 kronor, men då stoppade eBay budgivningen med motiveringen: "Enligt våra regler får vi inte sälja människor". Anmärkningsvärt är att mormodern uppges ha varit med på det hela.
4. Vinet Rosso di Valtellina smakar höstlöv, enligt tidningens experter.
5. En insändare gnäller på att det inte varit några kvinnliga gäster än i Oldsbergs "Här är ditt liv". Hört det förr? Eh, troligen. Fan vad det går inflation i såna saker. Den senaste veckan har det gnällts om exakt detta faktum i varenda liten krönikevrå. Jag säger: fortsätt med männen, Ingo. Bara för provokationens skull. Hade varit iskallt och befriande icke-pk.
2. Glenn Strömberg har med sig världsmästaren i pizzabakning, Antonia Polzella, till "Söderhallarnas dagar" i helgen. "Se deras show!", uppmanar annonsen. Man blir lite nyfiken på Glenn Strömbergs roll i det hela. Och det fatum att han "har med sig" bagarn. Kan inte Polzella gå själv?
3. Mer på avdelningen nätauktioner: Brittiska Zoe Pemberton la ut sin mormor på eBay. Zoe beskrev henne som "kramgo" och "retsam". Efter 27 bud var priset uppe i 20 000 kronor, men då stoppade eBay budgivningen med motiveringen: "Enligt våra regler får vi inte sälja människor". Anmärkningsvärt är att mormodern uppges ha varit med på det hela.
4. Vinet Rosso di Valtellina smakar höstlöv, enligt tidningens experter.
5. En insändare gnäller på att det inte varit några kvinnliga gäster än i Oldsbergs "Här är ditt liv". Hört det förr? Eh, troligen. Fan vad det går inflation i såna saker. Den senaste veckan har det gnällts om exakt detta faktum i varenda liten krönikevrå. Jag säger: fortsätt med männen, Ingo. Bara för provokationens skull. Hade varit iskallt och befriande icke-pk.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
